Åkte du till Nepal för att hitta dig själv, frågade någon nyfiket. Nej det gjorde jag inte. Fast jag upptäckte nya sidor av mig själv. Jag kom hem som en modigare person, som klarat av hängbroar och att vara social med 12 helt okända människor.

Det började med reklam på FB. Ett foto på en nepalesisk söt tjej som står i en yogaposition med berg i bakgrunden. Nu blev det inte någon yogaresa, det blev en strapatsresa som slutade med magsjuka.

Näst sista dagen gick vi runt i Kathmandu. Först till ett berömt hippiecafé - Snowman, där det skulle finnas god äppelkaka. 

Tjejerna åt äppelkaka och jag morotskaka. Så smutsigt ställe, men rätt häftiga väggar som prytts med diverse namn och teckningar. 

På vägen tillbaka kände jag mig lätt illamående, så jag tog en oil of oregano tablett. Det släppte. Promenad tillbaka till shoppingkvarteren.

Kvällens middag skulle vara gemensam på typiskt nepalesiskt ställe. Vi skulle åka cykeltaxi dit. Herregud, detta var det läskigaste jag varit med om på hela resan. Där satt vi två tanter på +70 kilo var, ingenstans att hålla i sig och vägen var skumpig. "Chauffören" fick kämpa. Ett tag trodde vi att han inte visste vart han skulle och vi såg inte skymten av de andra. Men vi kom fram.

Hade tänkt att bara äta dal bat, men Netra beställde åt mig och det blev Nepali tali. Hmmm borde ha låtit bli allt som var kallt och bara ätit skålen med dal bat och riset.

På natten började jag känna av illamåendet igen och kände mig frusen. Inget hände. Dags att åka hem. Fast vi hade förmiddagen på oss att shoppa och äta lunch, sen till flygplatsen.

Jag sparade några kronor. Drack te, bytte om och la mig. Hade ingen ork alls och kände mig febrig. Men nu gällde det att bita ihop, för K hade sagt att man släpper inte ombord folk på flyg om de är sjuka. Jag ville hem!!!!

Väl vid incheckningen började bacillerna i magen att röra på sig. Jag gick före några i kön. Kämpade för att klara mig till toa. Ville bara lägga mig ner på golvet och dö. Diarre och matt så in i h-e.

Tur att Immodium finns. Cola och hallonresorb i en vattenflaska fick bli min diet på väg till Doha. Det är finfina grejer. Kände mig så pass pigg framme i Doha att det blev taxfree shopping. Väl på planet från Doha till Stockholm åt jag bröd.

Hemma i Sverige, vilken konstig känsla. Tog mig hem, gick en runda i finvädret och packade upp. Skulle visst ha tvättstuga, men halv sex på eftermiddagen somnade jag i soffan. När jag väl vaknade så gick jag och la mig i min säng.

Summan av kardemumman. En fantastisk resa. Kommer aldrig att glömma den eller mina medresenärer.

Nepal finns i mitt hjärta. Jag kommer att åka tillbaka.

Frukost på hotellets uteplats. Ägg, stekt potatis med grönsaker och god mango/papayajuice. Netra åt med oss. Han fick höra om vår besvikelse att vi inte kunnat boka paragliding. Han tog fram sin trollmobil och ringde ett samtal. Vips hade vi en tid kl 13.00 Så cooooooooolt. Fem av oss skulle med.

Vi gick till firmans kontor och betalade en depositavgift. Bankomatuttag. Hahahha äntligen. Fjärilarna i magen fick luft. L ältade hela förmiddagen om hon skulle med eller ej. Hon var jättenervös. Vi vandrade runt strandpromenaden och åt vår lunch därnere.

Tillbaka till hotellet för att byta ut shortsen mot långbyxor och jacka skulle med. Sen promenad till kontoret. Där blev vi upphämtade med jeep. Vi fick sitta bak på britsar. Inga säkerhetsbälten, bara ”järnrör” att hålla i. Fort som attan körde de upp till berget. Det var tyvärr regn i luften.

Jeepfärden kändes väldigt vådlig. Paragliding kunde inte vara värre än det här. Gruset yrde under däcken.

Framme fick vi varsin tandempilot. Min kille hade bara 5 års erfarenhet. L fick chefen och C fick en amerikan med 40 års erfarenhet. Jag var näst sist ut.

Dags att springa mot kanten. H-e det tog liksom slut där framme. Neeeeeeeeeeeeej jag kan inte. Stannade till så alla linor trasslade ihop sig. Han fick fixa till. Dåligt med vind. Vi fick vänta. Det var ju jag som velat detta och så fegade jag. Nehej nu var det dags om det var det sista jag skulle göra i mitt liv.

Hahahahhaaaa vi svävade. Gud va häftigt. Jag vill inte ner. Tog fram kameran tog några bilder. Förbaskade regn. Vi var inte uppe mer än i 10 minuter. Men vilken känsla att se Pokhara från ovan. Det går inte att beskrivas i ord.

Cirklade ner. Skulle ha landat gående. Men det blev liksom som om jag skulle ha satt mig. Det gick bra i alla fall. Mindre bra landning gjorde C och han med 40 års erfarenhet. De landade på knäna och på varann. Vi blev alldeles förskräckta och vågade knappt titta. Tack o lov gick det bra. Hon fick lite ont i ena knäet. Han fick sitt ego lite knäckt. Han hade aldrig misslyckats med en landning.

Nu störtregnade det. Vi hade kommit  ner i rättan tid. Vi åkte jeep tillbaka från stranden där vi landat. Nu fick vi sitta inne i dubbelhytten. En av killarna hängde på utsidan. Ibland lite trångt när vi fick möte. Han fick verkligen hålla in rumpan.

Klädbyte och firadags. Vi hann in på ett fik när det började åska och ösregna. Elen gick så de kunde bara fixa nescafé och te. Jag tog cola och en chokladmuffins, gott!

Äntligen lite uppehåll. K gick iväg. C ville till hotellet. L, A och jag gick till ett internetcafé. Vem kommer inte dit? Jo engelsmannen. Av alla ställen i Pokhara så kommer han in på samma. Världen är bra liten.

Middagen intogs på ett ställe med inhemsk musik. Inte bra. De spelade så högt att det var svårt att höra vad bordsgrannen sa.

Tidig hemgång. Inget hålligång för vandrardamerna J. L blev dålig på natten och fick feberfrossa.

Sov jättebra ända till kl 04.00 På med pannlampan o upp mot toa. Borde ha riktat ner den i marken. Fan jag väckte kökskillarna genom att lysa rakt in i köksskjulet. Det var ju inte alls meningen.

Svårt att somna om för L snarkade. Låg och tänkte på hela vandringen. Vemodigt. Idag sista dagen. K och L skulle åka jeep med Netra tillbaka till Pokhara. En på grund av misstänkt magsjuka/höjdsjuka och en pga svagt ben.

Äntligen frukostdags. Sista gången killarna behövde riva tälten och sista gången vi borstade tänderna utomhus. Blandade känslor. Nu hade jag ju äntligen vant mig vid nomadlivet och vad skönt det skulle bli med en dusch i ett hotellbadrum.

Havregrynsgröt med torkade tranbär, jordnötssmör och två kokta ägg. Energi fixad för dagens korta vandring. Det skulle bara ta två timmar. För 10 dagar sen skulle två timmar känts som en evighet. Nu var det en droppe i havet mot de dagar vi gått 6 timmar.

Landsväg nästan hela vägen till Birethani där vi åt lunch. På vägen såg vi papayaträd, kaffebuskar och ett träd med okända frukter. Vi gick genom byar med massa krimskrams för oss turister.

Vid vår lunchplats fanns tre försäljare. Köpte ett armband, som de trädde om medan vi åt lunch. Soligt och varmt. Några regnstänk infann sig på slutet, men det blev inte mer.

Vi gick till busstationen. Kökskillarna skulle åka med, så den här gången var det en lite större buss än vanligt. A passade på att provbära en av deras korgar medan vi väntade på att bussen skulle komma. Själv spanade jag på en av killarna. Han hade ett svart födelsemärke runt ögat ner på kinden. Det såg häftigt ut och passade honom. En riktig sötnos. Hmmm tantvarning. Men att titta är väl inte förbjudet? Har självklart insett att jag kunde vara mamma till sötnosen.

En timmes bussfärd tillbaka till Pokhara. Satt bredvid E, vår senior i gänget. Förhörde henne om alla hennes resor. Hon är verkligen berest. Men jag har några år på mig. Det enda som saknas för tillfället är en fet plånbok. Jag får hitta ett annat jobb eller utbilda mig till programmerare . . .

Hotell Snowman. Tja den duschen var inte mycket att skryta med hotell Tulsi var bättre. Duschmunstycket var konstigt. Vattenstrålarna strålade åt olika håll, allra minst rakt ner. Här gällde det att vrida på den åt rätt håll. Lyxproblem. Blev ju ren ändå. Vi hämtade våra deponerade pengar från Tulsi. Sen ut på stan för shopping.

Paraglidingplanerna tog fart. Men att boka dagen före var döfött. Jaha det var väl inte meningen. OK jag skulle spara ca 500 kr. Det blev en sport t-shirt istället. Rena klädförrådet började sina. Det fanns ju ”kemtvätt”. Men jag måste erkänna att jag känner mig tvivlande till andra länders tvättpulver. Eftersom jag är känslig så lät jag bli.

Yrvaken. Dags för morgonpromenad 600 meter upp till Poon Hill. En utsiktsplats mot Annapurnamassivet. Vi skulle vara där upp när solen gick upp. Så väckning halv fem för avgång klockan fem och ingen frukost! Fick i mig lite varmt vatten och torkad mango. På med kängor. Snabbis på toa. Vad skulle jag ha på mig? Fortsatte med ullunderställ och vindbyxor. Av med fleecen och på med dunjackan, vantar och den tjocka mössan. Vattenflaskan i ena handen och kameran i den andra. Pannlampa icke att förglömma för det var becksvart.

Nu vandring genom byn och sen trappor upp. Det var en strid ström av turister som gick upp i mörkret för att komma upp och se solen gå upp över bergen. Snö och halt och tungt. Men jag hade gett mig sjutton på att klara av det då Netra kvällen innan sa att han inte trodde att jag skulle klara av det.

Jag fixade det, men var dyblöt av svett när jag kom upp. Jaha dunjacka var bara så dumt. Kunde inte ta av den. Ska jag stå här och frysa och bli förkyld? Hade haft känningar i både hals och ena örat kvällen innan. Morgonhumöret var inte det bästa. Bestämde mig på stående fot att börja gå ner på engång för att slippa stå still. Netra blev bekymrad och tyckte att Bim skulle gå ner med mig. Äh det var ju bara trappor varför skulle jag ha barnvakt med mig? Jag var nog lite snarstucken.

Jag fick tillåtelse att gå själv. Långsamt började färden nedåt. Det var faktiskt halt. Stannade då och då för fotopaus. Äntligen började det ljusna. Nu fick jag se vyerna jag bara sett på bild. De bilder som fick mig att vilja åka på det här äventyret. Så mäktigt.

Mötte en del turister fortfarande på väg upp. Ett par halkade till på en sten. Tur att jag såg så jag kunde undvika. Hörde efteråt att många i vårat gäng hade satt sig på vägen ner.

I mörkret hade jag inte noterat att vägen delade sig på ett ställe. Jaha nu då? Turen var på min sida igen. Det kom en kille. Jag frågade. Han berättade att den ena vägen ledde dit och den andra dit. Det gjorde inte mig klokare. Sen tittade han på mig begrundande och sa du är en av de som tältar? Då ska du gå till vänster. Hahahaha vi tältande damer var tydligen ökända i byn. Tur för mig.

De andra hann nästan ifatt mig. Jag hade gått väldigt försiktigt nedåt. Äntligen dags för frukost. Jag var vrålhungrig. Tur det. Risgröt med kokos och russin, kokta ägg och torkade tranbär. När jag ätit klart så kommer Netra till mig med något som liknar rösti. Det är inte sant. Jag var ju redan proppmätt. Han tittar nästan förnärmat på mig när jag vagt försöker protestera. Det var bara att äta. Som tur kunde jag dela med mig av den. Halva var jag tvungen att knäcka själv. Herregud vilken paltkoma.

Först flåsa uppför trappor sen nerför. Och nerför hela dagen. Idag från 2800 ner till 1400 höjdmeter. Från byn in i trollskog, stenigt även här, men vackert. Grönt och frodigt. Nu började vi möta andra vandrare. Ungdomar på skolresa, Koreaner, Kanadensare och Amerikaner. Vissa tog det lugnt andra nästan sprang.

Det är inte lätt att ha stora fötter. Trappstegen och stenen matchar inte Lundhagskängor stl 42. Fick på några ställen hjälp av Netra att ta mig upp.

Åh äntligen vårt lunchställe. Vad vackert det låg med utsikt över bergen. Medan vi satt och åt mulnade det på. De första så välkända regndropparna började anlända.

Nu började den jobbigaste delen på hela vandringen. Trappsten, inte trappsteg, utan trappsten ner i tre timmar. Jag gick med K, H, och M samt Netra. Efter ett tag gick jag och M före de andra. Sen fick jag svårt att hänga med M. Så hux flux var jag själv. Jaha gå eller vänta? Jag valde att gå. Så där gick jag själv utan tjejer eller guide. Rätt idiotiskt så här efteråt. Jag visste vart vi skulle, så jag frågade varje guide jag mötte om vägen.

Dessutom hade jag ju karta i ryggan. Varför tog jag inte fram den? Det regnade till och från. Trappstenen blev hala. Gick sidledes ner på vissa ställen. Från morgonens utsiktseufori till psykisk och fysisk kamp med mig själv. Själv i Nepal och bara trappor.Tyckte synd om mig själv. Var bara tvungen att pigga upp mig med Coca-cola och snickers, annars hade jag väl förvandlats till en diva. Är det inte så de säger i reklamen?

Äntligen nere på hängbronivå. Nu kände jag mig totalt bortkommen. Skulle jag vänta in de andra eller gå? Jag gick över bron. Kom fram till ett  vandrarhem. Här borde jag ha gått igenom deras restaurang för att komma till nästa hängbro, istället rundar jag huset och kommer ner till en liten bäck. Här var det 4 stycken ca 2 meter långa bambuslanor utlagda för att komma över vattnet. Jag som hatar balansgång. Det har aldrig varit min starka sida. Tur att kängorna är så stadiga. Det gick bra att ta sig över. Jaha var gick stigen nu då? Men vänta nu där upp går människor. Stövlade rakt upp för den lilla branten upp till en byväg. Frågade första bästa om jag var på rätt väg mot Hile? Och hur långt det var kvar?

Fast nepalesisk tidsangivning kan man inte gå efter. De går ju en aningens fortare än jag. Med värkande fötter, ben och höfter stapplade jag fram. Väl med utsikt över tältlägret, hör jag hur A utbrister ”Heja Bea”. Det kändes verkligen bra att få detta hejarop. Dagen hade varit både fysiskt och psykiskt krävande. Att gå själv, känna sig borttappad och ha en massa tankar malande i huvudet. Nu tillbaka i samvaron kändes allt bra igen, förutom benen. Dags att låna tillbaka tigerbalsamet från K. Hon fick låna den förut då hon var förkyld och var täppt i näsan.

In i tältet för att smörja in benen. Men ska inte klaga. H var illamående och helt slut. Hade börjat kräkas och fick dricka resorb hela natten.

K, H och Netra kom så småningom. K:s ben krånglade. Hon hade ingen ork alls i benen. Netra hade stöttat henne hela vägen på slutet. M passade på båda damerna hela natten.

Vi fick kycklinggryta som avslutningsmiddag. Kocken hade köpt färsk kyckling i byn. Sen hade de bakat sockerkaka och glaserat den med texten ”Happy trek”. Helt otroligt vad man kan göra med gasol. Trevligt slut på en lååååååååååång dag.

Stadig frukost havregrynsgröt, kokt ägg. Hade skrivit ner min mejladress och tfnnr på en lapp för att ge till belgaren, ifall jag skulle våga? På väg ut ur rumskorridoren stötte jag ihop med honom. Tog tillfället i akt och presenterade mig samt lämnade över lappen med orden att hör av dig om du har vägarna förbi Stockholm.

Och vad hette han? Jo Luc. Ibland är livet konstigt. 

Vackert väder. Nästan allt hagel hade smält bort. Ghorepani nästa. 600 höjdmeter att avverka. Bara en halvdags vandring idag. Lite kyligare. Dags att ha jacka ovanpå ull t-shirten och fleecejackan samt mössa och vantar.

Trappor upp. Mera trappor. Men sen helt underbart vackra rhododendronträd. Inte buskar utan träd! Synd att det regnat och haglat. Det måste ha varit helt sagolikt innan dess. Nu låg många blomblad på marken.

Massa trappor igen. Idag var jag trött vid ankomst till Ghorepani 2800 meter. Tälten var på plats. Vi fick äta lunch inne på ett guesthouse några meter från tältplatsen. Än så länge uppehåll. Sen gick vi en sväng på byn. Köpte choklad och savetter. Två armband, nyckelring och en mössa blev det också. Mössan var fleecefodrad. Jaha trodde vi att vi skulle slippa regn, nej nej.

Vi tog skydd på ett fik. Drack både varmchoklad och ingefärate. Sen dags att dra sig mot vandrarhemmet där vi skulle äta middag. Inte mycket att göra förutom att sitta runt kaminen och prata. En tysk kille satt där. Det visade sig att han hade en farbror i Oskarshamn. En läkare som troligtvis L visste vem det var.

Dagens middag bestod av stark sås, potatismos och köttgryta. Jag åt sås och mos. Fick dessutom linssås och ris.

Det började snöa. Hallå snöa!!!! Vi skulle alltså tälta i snö. Ingen återvändo efter maten. Bara att krypa ner i sovsäcken. Gick på en toaomgång till det kalla plåtskjulet. Det kom rök ur munnen när man andades.

Hittills hade jag svettats i min sovsäck. Men nu låg jag där i mitt ullunderställ, varmaste strumporna och metallflaskan fylld med kokt vatten. Jag frös och jag var kissnödig. L somnade för ovanlighetens skull på engång. I en halvtimme låg jag och försökte somna. Jag ville inte lämna sovsäcken. H-e också det gick inte. På med vindbyxorna, dunjackan, kängor och mössa. Toa nästa.

Jaha vad skulle jag sova i? Behöll vindbyxorna. Av med jackan och på med fleecejackan samt min tunna svarta ullmössa. Nu borde det väl funka? Det blev trångt i säcken. Rumpan kom mot tyget och det blev kallt. Det slutade med att jag tryckte ner dunjackan och hade den runt stussen. Nu då?

Hmm det droppar. Kondens från innertältet droppade precis vid mitt ansikte. Jag tryckte mig närmare L för att slippa få en blöt sovsäck. Äntligen kunde jag somna och sov hela natten. Det är helt okej med snö och tält så länge man inte fryser. Trodde aldrig att jag skulle tycka det!

Idag skulle vi gå upp till 2200 meters höjd från 1100. Bäst att äta stadig frukost. Mådde bättre efter nattens känningar. Åt med god aptit risgröt med jordnötssmör.

Gick först på skjulet-toan. Oj mitt fel att kön blev lång. Men så är det när det finns en toa på 13 tjejer. Toatältet var inte att tänka på. Det skulle rivas precis som tälten.

Plan start på vandringen, sen en hängbro. Mera plan väg och lite stigning. Sen kom något som fick mig att backa. En hängbro bestående av träplankor, vissa lite lösa, och hamparep. Gick ut två meter på bron. Det gick inte att hålla i sig någonstans. Backade tillbaka och tittade hjälplöst på Netra. Mycket hade jag kämpat med hittills, blöta, hala brädor, smala branta trappor och stigar. Det här tog priset. Fan vad läskigt!

Netra tittade tillbaka på mig och sa: Do you want me to hold my hand, madam? Yes please!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Har aldrig varit så säker på att jag behövde hjälp

Så Netra höll mig i ena handen och H i andra. Så började vi gå. Försökte titta framåt och inte känna efter. Över kom vi. Tack gode gud att detta var den enda hängbron av trä!

Sen började färden uppåt. Solen stod högt på himlen. Nu åkte tröjorna av fortare än kvickt. Pust stön o flås. Vi mötte små barn på väg till skolan. De studsade fram. Så jobbigt och så vackert samtidigt. För var tionde meter tog jag en paus för att samla krafter. Sen på’t igen.

Lunch i Dhaulagiri. Vi åt i ett inglasat litet hus utmed en brant. Törs inte tänka på hur det var pålat undertill? Fast av någon anledning var den avdelningen i hjärnan avstängd, förutom vid trähängbron. Den satte sina spår så här kommer jag inte ihåg vad vi åt men det var säkert gott.

Någon av tjejerna gav bort ett kramdjur och nått annat till två små söta barn. Det var uppskattat. Bim pratade och skojade med barnen.

Nehej bara att fortsätta. Några höjdmeter kvar att avverka. Cola och godispaus. Nu struntade jag i alla principer. Det såg så gott ut med snickers att jag inte kunde låta bli. Vaddå socker, gluten och mjölkprotein????

Uppför trappor. Varierande höjd på stenen, aldrig långtråkigt. Vem har lagt ut alla dessa stenar? Förbi elstolpar. Vänta nu regndroppar. Och åska. Inte nu igen. Hoppas det bara blir duggregn. vägen ledde in i skog. Och nu började det hällregna. På med regnponchon. Det tilltog. Vi fick ta skydd. Vet inte hur länge vi väntade på att det skulle avta? Men lusten att tälta avtog.   

Det blev bättre, så då var det inget att be för längre. Vi skulle vara framme i Tuckuche till kvällen. Efter överläggning så blev det sömn inomhus igen. Nu var ”katastrofbudgeten” lite ansträngd, så var och en fick lägga till 300 rupier. Det är ca 21 kr. Inget svårt val!

Vandrarhemmet var fint. Vi fick inte ha på oss skorna in i rummen. Det var heltäckningsmatta. Allas kängor stod prydligt på rad utanför. Skönt att få komma inomhus även om det var kallt inne. Vi slapp ju i alla fall regnet som återvände med åska och hagel i släptåg.Det såg ut som om det snöat.

Vi slängde in väskorna på rummet gick ner för fika. Choklad med rom och kakor. En herre från Rättvik och en belgare hade också tagit skydd för vädret.

Tänk vad världen är liten. Det visade sig att C hade gemensamma bekanta med Rättvikaren. Belgaren bodde vanligtvis 10 min från Waterloo, alltså rätt nära mina bekanta. Han var berest. Om jag kommer ihåg rätt så hade han varit i alla världsdelar, fast inte i Stockholm. Det var trevligt att prata med honom. Kunde inte låta bli att tänka att mitt medium hade sagt att jag ska flytta till Belgien eller Holland. Och att min nästkommande skulle jag träffa på mina vandringar.

Nå dags för krubb. Det var kyligt därnere så ikväll åkte dunjackan på. Vi fick ris, kyckling och friterade blomkål samt om jag inte missminner mig ananas till efterrätt.

Övre fönstret gick inte att stänga i vårt rum, så det blev en syrerik natt. På kvällen låg jag och funderade på vad han kunde heta? Namnet Jean-Luc fastnade i huvudet.

Frukostrutinen började sitta som en smäck. Savetter. Te. Kläder på. Som vanligt fuktiga. Undrar om regnponchon var torr? Ute uppehåll. Sälla sig till hål-i-golvet kön. Packa ihop dagens behov i ryggan. Resten ner i duffelbagen. Killarna var ivriga att komma iväg med packningen och åsnorna.

Corn flakes med jordnötssmör utan mjölk. Tjejerna tittade på mig och undrade om jag flippat ur totalt? Vad gör man när man är känslig för mjölk och älskar jordnötssmör? Man äter också kokta ägg. Mättar superbra.

Klart väder. Lite kyligt. Ull t-shirt, ull underställströja och fleecejacka, vantar och mössa på. Steniga trappsteg ut ur byn. Vi kom till ett vägval – trekkingleden eller bilväg? K var inte pigg på leden. Hon hade planerat bilvägen. Men Nu var två tredjedelar av gruppen lite piggare och äventyrslystna. Jag tittade bortåt över floden. Leden gick upp och ner. Verkade väldigt brant och stenigt nerför. Nej inget för mig. Behövde nog spara på krafterna. Om jag visste hur rätt jag hade . . .

Så Bim fick i uppgift att leda fem av oss via bilvägen. Sen skulle vi sammanstråla vid ett vattenfall. Solen gassade. Vi gick uppför och nerför. Kläder åkte av vartefter. Vatten gick åt med strykande åtgång, så även nötblandningen. Bim sjöng och hade radio på via mobilen.

Vi mötte Tatrabussar och lastbilar, jeepar som ”klättrade” uppför vägen. Fascinerande, knappt någon plats för möte någonstans. Hade de någon sorts ”slot-tid”? Sen fanns det fordon som fått stopp utmed vägen. Alltså hur kan man ens komma på tanken att döpa sin bil till ”Taitanic”? Känns som det är dömt att få stopp.

Vattenfall. Oj vad vackert. Snart skulle vi vara en hel grupp igen. Där kom de. Vi behövde inte vänta länge. Dags för fikapaus i en vacker trädgård med möjlighet att inhandla dryck och godis.

Fortsatt bilväg fram till lunchstället, som jag av någon anledning inte har fotat???? Vi fick vår sedvanliga varma juice, nudelsoppa, avlång korvskivor, pommes frites och kålsallad.

För en gångs skull så fortsatte det vackra vädret. Vi kom fram till Tatopani, som översatt betyder varmt vatten. Dags för första tältnatten. Killarna reste tält, grävde latringrop och fixade därmed toatält. Utemöbler var uppställda. Fika serverades. Nu ett dopp i de varma källorna. Jag kände mig lätt tveksam till att visa mig i badkläder. Hängde med de andra och köpte en Cola. Insåg på plats att här kunde man dessutom duscha i varmt vatten. Källorna visades sig vara två bassänger med helt klart hett vatten. Den ena varmare än den andra. Okej inte läge att vara pryd.

Gick med raska steg upp till lägret för att hämta tvål, schampo, handduk och badkläder=herrbadbrallor och sportbh. Raska steg tillbaka. Hmm liten handduken var. Tur att det fanns ett litet ombytesbås med draperi på plats.

Mmmm så skönt att doppa benen i det varma vattnet.

Nejmen var det inte vår engelsman. Jaha nu fick han nöjet att se oss damer i badkläder. Tala om förföljelse . . .:-)

Ännu skönare att få tvätta 3 dagar skitigt hår och få tvåla in sig med badkläder på. Kände mig aningen renare. F-n jag hade glömt min deo på hotellet i Pokhara. Undrar om sånt fanns att köpa här?

Rena kläder på och mössa på det blöta håret, som jag flätat. A, L och jag begav oss på upptäckarrunda i byn. Vatten, karta, cashewnötter och deo inhandlades. Vilken lycka att få känna sig fräsch!

Vi gick förbi ett café och såg att M och H satt och åt något. Va vi skulle ju snart äta middag? Nyfikna gick vi dit för att se vad som inmundigades. Äppelkaka i pirogform. Nepal ska ju vara så känt för äppelkaka. L och A ville också ha. Hade vi tid? Ja det hade vi. En liten calzoneformad äppelpirog beställdes in. Jag fick smaka på ett hörn, de andra delade på resten. Det var gott. Kändes lite knäppt att äta ”efterrätt” före middagen. Men vaddå vi hade ju semester.

Vid tältplatsen fanns ett plåtskjul. Det var vår matsal för kvällen. Vi fick ris, sås, grönsaker och nepalesiska dumplings. Smaskens! Efterrätt kolakräm.

Nedanför vår campinggräsmatta brusade forsen. Hur skulle det gå? Jag brukar bli kissnödig av vattenljud. Nå ett besök blev det i toatältet. Säger bara en sak. Föredrar hål-i-golvet skjul toa. Där kan man i alla fall spola bort sina lämningar. Hål i marken utan kalk luktar helvete!!!!

Mådde illa. Lukt eller äppelkaka eller middag???? Som tur var så hade jag kvar coca-cola. Drack mitt i natten. Det hjälpte. Borstade jag tänderna på nytt? Aldrig i livet, vände mig om och somnade om.

Vaknade av mig själv. Soligt ute. Svettigt i sovsäcken. Urrigt att ta sig ur den. Fram med savetter för snabb "vandrardusch" innan killarna skulle komma med morgontet. Varje morgon klockan halv sju fick vi te på "sängen". Sen kom de med tvättbaljor och varmt vatten. Fast oftast körde de flesta savetter. På med de kalla och lätt fuktiga vandrarkläderna. Hungrig! Ska bli gott med frukost.

Fick risgröt med russin och cashewnötter till frukost. Till de andras förskräckelse klickade jag i jordnötssmör istället för sylt. Jag kan äta jordnötssmör(obs osockrad) till allt. Sen fick det bli kokt ägg. Tog ett extra ägg att ha som mellis på vägen. Hade även ett äpple kvar sen gårdagens frukost.

Hade även bunkrat upp med nötblandning och torkade tranbär hemifrån. Sen hade jag köpt torkad mango i Pokhara. Det är så himla gott. Blev jätteglad över att hitta det på Ica häromdagen.

Alla klara samlade utanför. Dags att gå. Undra vad vi skulle få se idag? Några hundra meter genom byn, sen kom vi ner till en flodbädd. Stenigt och ibland små bäckar med träslanor eller brädor att gå över. Dags att hålla balansen, inte en av mina styrkor. Men med kängor gick det hyfsat. Självkänslan steg. Fast ibland kändes det säkrare att vada rakt över.

Sen kunde vi lämna floden för skog. En liten brant att ta sig upp till stigen. Fick hjälp av Sucra att komma upp. Kunde inte hjälpa att tänka "det här går skogen, han orkar inte. Jag är ju dubbelt så stor". Det gick! Å va skönt att få gå skogsstig och slippa stenen. Jobbigare dock för nu började det gå uppför och nerför, men skönt med skugga och mjuk stig. Vi kom även ut över öppen mark och vi gick förbi några hus. Här delade L frikostigt med sig av sina Mariekex till tre barn.

Mera flodbotten att gå över. Vid sidan om alla dessa vackra berg med snötäckta toppar. Det kändes som overkliga kulisser, så vackert.

Lite jobbiga backar. Det fick bli drickapaus i en by. Vatten och coca-cola inhandlades. Solen hade börjat gassa eller hade jag fått upp värmen tro?

Två hängbroar korsades. Båda i metall. Den ena såg lite rostig och tillbucklad ut. Kan lugnt säga att det gick fort och med blicken fäst rakt fram.

Vi gick förbi en skola. Delade ut ett paket blyertspennor till en dam som verkade vara en lärare.

Lunch vid ett vandrarhem utmed vägen i skolbyn. Passade på att byta till torra strumpor.

God varm citronjuice serverades. Vi stod ute på baksidan och drack. Hmm regndroppar. Nej snälla säg att det inte är sant. Fick nog av regn igår.

Mat på bordet. Nudelsoppa med mangold, Sen fick vi stekt salami, potatis, blomkål och pizzabitar med grönsaker på.

Bilväg några kilometer, sen en hängbro till. Stigen ner till den var smal och brant. Faktiskt läskigare än själva bron.

Jaha regn och åska. Regnponchon på. Den fick betalade sig under resan vill jag påstå. Ett väl använt plagg.

Vi tog skydd i vandringspasskontrollantens kontor. Det ösregnade. Tälta? Någon som är intresserad? Nja. Vi skulle få sova en natt till på vandrarhem. Regnet lättade lite, men åskan rungade. Vandrarhemmet var tydligen nära så Netra tyckte vi kunde röra på oss.

Vitt hus blåa dörrar. Rummen låg en trappa upp från matsalen och på baksidan. Trappsvängen till rumskorridoren var livsfarlig. Mittemot toabyggnaden stod ett jättevackert citronträd fullt med frukt.

Alla trängdes och valde rum. Jag gick längst in i korridoren. Men vänta en hårig svans for in under en av sängarna. Vad var det? Hade ingen större lust att titta efter vad det var. Ville inte riskera att bli biten. Vi tog det rummet närmast utgången. Troligtvis det kallaste rummet. Mig gjorde det inget för min sovsäck var väldigt varm. L däremot sov med dubbla klädlager och mössa den natten.

Killarna kom med em fikat upp till rummen. Idag fick det bli varm choklad med en kapsyl rom för att bli lite varm. Inte mycket att sysselsätta sig med. Vi vässade pennor och jag skrev dagbok. Det hördes prat och skratt från matsalen. H, L, E och K lärde Netra att spela ”Hej Knekt”. De hade kul.

Middag. Det serverades pasta med sås och friterade blomkål. Jag fick dal bat=linssoppa med ris. Frukt till efterrätt.

Tandborstningsdags. Äntligen hade det slutat att regna. Natti, natti