Yrvaken. Dags för morgonpromenad 600 meter upp till Poon Hill. En utsiktsplats mot Annapurnamassivet. Vi skulle vara där upp när solen gick upp. Så väckning halv fem för avgång klockan fem och ingen frukost! Fick i mig lite varmt vatten och torkad mango. På med kängor. Snabbis på toa. Vad skulle jag ha på mig? Fortsatte med ullunderställ och vindbyxor. Av med fleecen och på med dunjackan, vantar och den tjocka mössan. Vattenflaskan i ena handen och kameran i den andra. Pannlampa icke att förglömma för det var becksvart.

Nu vandring genom byn och sen trappor upp. Det var en strid ström av turister som gick upp i mörkret för att komma upp och se solen gå upp över bergen. Snö och halt och tungt. Men jag hade gett mig sjutton på att klara av det då Netra kvällen innan sa att han inte trodde att jag skulle klara av det.

Jag fixade det, men var dyblöt av svett när jag kom upp. Jaha dunjacka var bara så dumt. Kunde inte ta av den. Ska jag stå här och frysa och bli förkyld? Hade haft känningar i både hals och ena örat kvällen innan. Morgonhumöret var inte det bästa. Bestämde mig på stående fot att börja gå ner på engång för att slippa stå still. Netra blev bekymrad och tyckte att Bim skulle gå ner med mig. Äh det var ju bara trappor varför skulle jag ha barnvakt med mig? Jag var nog lite snarstucken.

Jag fick tillåtelse att gå själv. Långsamt började färden nedåt. Det var faktiskt halt. Stannade då och då för fotopaus. Äntligen började det ljusna. Nu fick jag se vyerna jag bara sett på bild. De bilder som fick mig att vilja åka på det här äventyret. Så mäktigt.

Mötte en del turister fortfarande på väg upp. Ett par halkade till på en sten. Tur att jag såg så jag kunde undvika. Hörde efteråt att många i vårat gäng hade satt sig på vägen ner.

I mörkret hade jag inte noterat att vägen delade sig på ett ställe. Jaha nu då? Turen var på min sida igen. Det kom en kille. Jag frågade. Han berättade att den ena vägen ledde dit och den andra dit. Det gjorde inte mig klokare. Sen tittade han på mig begrundande och sa du är en av de som tältar? Då ska du gå till vänster. Hahahaha vi tältande damer var tydligen ökända i byn. Tur för mig.

De andra hann nästan ifatt mig. Jag hade gått väldigt försiktigt nedåt. Äntligen dags för frukost. Jag var vrålhungrig. Tur det. Risgröt med kokos och russin, kokta ägg och torkade tranbär. När jag ätit klart så kommer Netra till mig med något som liknar rösti. Det är inte sant. Jag var ju redan proppmätt. Han tittar nästan förnärmat på mig när jag vagt försöker protestera. Det var bara att äta. Som tur kunde jag dela med mig av den. Halva var jag tvungen att knäcka själv. Herregud vilken paltkoma.

Först flåsa uppför trappor sen nerför. Och nerför hela dagen. Idag från 2800 ner till 1400 höjdmeter. Från byn in i trollskog, stenigt även här, men vackert. Grönt och frodigt. Nu började vi möta andra vandrare. Ungdomar på skolresa, Koreaner, Kanadensare och Amerikaner. Vissa tog det lugnt andra nästan sprang.

Det är inte lätt att ha stora fötter. Trappstegen och stenen matchar inte Lundhagskängor stl 42. Fick på några ställen hjälp av Netra att ta mig upp.

Åh äntligen vårt lunchställe. Vad vackert det låg med utsikt över bergen. Medan vi satt och åt mulnade det på. De första så välkända regndropparna började anlända.

Nu började den jobbigaste delen på hela vandringen. Trappsten, inte trappsteg, utan trappsten ner i tre timmar. Jag gick med K, H, och M samt Netra. Efter ett tag gick jag och M före de andra. Sen fick jag svårt att hänga med M. Så hux flux var jag själv. Jaha gå eller vänta? Jag valde att gå. Så där gick jag själv utan tjejer eller guide. Rätt idiotiskt så här efteråt. Jag visste vart vi skulle, så jag frågade varje guide jag mötte om vägen.

Dessutom hade jag ju karta i ryggan. Varför tog jag inte fram den? Det regnade till och från. Trappstenen blev hala. Gick sidledes ner på vissa ställen. Från morgonens utsiktseufori till psykisk och fysisk kamp med mig själv. Själv i Nepal och bara trappor.Tyckte synd om mig själv. Var bara tvungen att pigga upp mig med Coca-cola och snickers, annars hade jag väl förvandlats till en diva. Är det inte så de säger i reklamen?

Äntligen nere på hängbronivå. Nu kände jag mig totalt bortkommen. Skulle jag vänta in de andra eller gå? Jag gick över bron. Kom fram till ett  vandrarhem. Här borde jag ha gått igenom deras restaurang för att komma till nästa hängbro, istället rundar jag huset och kommer ner till en liten bäck. Här var det 4 stycken ca 2 meter långa bambuslanor utlagda för att komma över vattnet. Jag som hatar balansgång. Det har aldrig varit min starka sida. Tur att kängorna är så stadiga. Det gick bra att ta sig över. Jaha var gick stigen nu då? Men vänta nu där upp går människor. Stövlade rakt upp för den lilla branten upp till en byväg. Frågade första bästa om jag var på rätt väg mot Hile? Och hur långt det var kvar?

Fast nepalesisk tidsangivning kan man inte gå efter. De går ju en aningens fortare än jag. Med värkande fötter, ben och höfter stapplade jag fram. Väl med utsikt över tältlägret, hör jag hur A utbrister ”Heja Bea”. Det kändes verkligen bra att få detta hejarop. Dagen hade varit både fysiskt och psykiskt krävande. Att gå själv, känna sig borttappad och ha en massa tankar malande i huvudet. Nu tillbaka i samvaron kändes allt bra igen, förutom benen. Dags att låna tillbaka tigerbalsamet från K. Hon fick låna den förut då hon var förkyld och var täppt i näsan.

In i tältet för att smörja in benen. Men ska inte klaga. H var illamående och helt slut. Hade börjat kräkas och fick dricka resorb hela natten.

K, H och Netra kom så småningom. K:s ben krånglade. Hon hade ingen ork alls i benen. Netra hade stöttat henne hela vägen på slutet. M passade på båda damerna hela natten.

Vi fick kycklinggryta som avslutningsmiddag. Kocken hade köpt färsk kyckling i byn. Sen hade de bakat sockerkaka och glaserat den med texten ”Happy trek”. Helt otroligt vad man kan göra med gasol. Trevligt slut på en lååååååååååång dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Åkte du till Nepal för att hitta dig själv, frågade någon nyfiket. Nej det gjorde jag inte. Fast jag upptäckte nya sidor av mig själv. Jag kom hem som en modigare person, som klarat av hängbroar och att vara social med 12 helt okända människor. Det...

Frukost på hotellets uteplats. Ägg, stekt potatis med grönsaker och god mango/papayajuice. Netra åt med oss. Han fick höra om vår besvikelse att vi inte kunnat boka paragliding. Han tog fram sin trollmobil och ringde ett samtal. Vips hade vi en tid k...

Sov jättebra ända till kl 04.00. På med pannlampan o upp mot toa. Borde ha riktat ner den i marken. Fan jag väckte kökskillarna genom att lysa rakt in i köksskjulet. Det var ju inte alls meningen. Svårt att somna om för L snarkade. Låg och tänkte p...

Stadig frukost havregrynsgröt, kokt ägg. Hade skrivit ner min mejladress och tfnnr på en lapp för att ge till belgaren, ifall jag skulle våga? På väg ut ur rumskorridoren stötte jag ihop med honom. Tog tillfället i akt och presenterade mig samt lämna...

Idag skulle vi gå upp till 2200 meters höjd från 1100. Bäst att äta stadig frukost. Mådde bättre efter nattens känningar. Åt med god aptit risgröt med jordnötssmör. Gick först på skjulet-toan. Oj mitt fel att kön blev lång. Men så är det när det fi...