Vilodag före allvaret börjades med att före frukost klättra upp till hotell Tulsis takterass. Vilken underbar utsikt. Första skymten av Annapurnamassivet.

Idag var sista chansen att fixa saker före vandringen. L och A skulle inhandla regnponcho, duffelbag och sporttopp. Vi gick runt och kollade priser. Själv skulle jag ha tag i någon sorts badkläder. Jag hade ju glömt badkläder och vi skulle bada i varma källor utmed vandringsleden. Hur många affärer som helst utmed huvudgatan. Jag köpte två armband i en affär, som såg "seriös" ut. Fastnade för något som jag trodde var ametister. Rätt lustigt att det var 13 pärlor, för vi var 13 damer på resan och jag bokade resan den 13:e. Ametister anses bringa resenärer lycka och hålla tjuvar borta. Tron gör mycket för väl hemma i Sverige började färgen försvinna. Så ametisterna visade sig vara äkta plast. Fast de var en bra amulett under vandringen.

En jätteskön och varm dag. Vi bestämde oss för att sitta i skuggan vid en av restaurangerna utmed strandpromenaden. Då såg jag alla paragliders. Det såg spännande och häftigt ut. En idé började ta form i huvudet. Kanske något att prova på när vi kommit tillbaka från vandringen? L tyckte vi skulle hyra båt och ta oss över sjön till templet. Nå det fick bero, fast min plan var att flyga.

Utvilade och mätta. Nu dags för seriös shopping! L och A hade siktat in sig på en trekkingaffär, så vi gick tillbaka till den. Nu började prutandet. Damen i butiken suckade djupt, men L och A handlade ju tillsammans så hon gav sig. Jag prutade 50 rupier på ett par herrbadbyxor. Baddräkt eller bikini hade jag inte se skymten av under vår runda. Byxor med sportbh dög alldeles utmärkt.      

Vi gick även in i en bokhandel där vi köpte pennor samt ritböcker för att dela ut till barn på vägen. L köpte ballonger och hårsnoddar i en supermarket. Jag inhandlade pappersnäsdukar, så mycket bättre än nepalesernas toapapper. Köpte torkad mango och choklad.

Tillbaka till hotellet för att packa inför vandringen. Vi fick bara ha 10 kg i dufflebagarna. Tur att de inte vägde ryggsäckarna! Inte lätt att veta vad som skulle med. Men mina stavar fick stanna kvar i Pokhara. De gick inte att få ner i väskan. Jag hade ju egen sovsäck med mig. Den skulle ju också ner i väskan med allt annat. 2 ull t-shirts, 3 långärmade ull underställströjor, 2 par långkallingar av ull, vindbyxor, 1 fleecetröja, strumpor, underkläder, mössa, solhatt, ullbuff, gympadojjor och extra vantar. Javisst ja två viktiga plagg - dunjackan och regnponchon.

Sen alla hygienartiklar mm. Duffelbaggen och ryggsäcken var sprängfyllda. Så här efteråt har jag insett att min klädmängd var i lyxklass vad gäller antal. Det går att klara sig med färre plagg

Kvällens middag intogs på en restaurang med terassbalkong. Skönt att sitta utomhus. Fick bli min standardmat "fried rice with vegetables". Jag vågade inte äta kött. Att vara magsjuk under vandringen skulle inte ha varit kul. Det blev en tidig kväll med tanke på att bussen skulle hämta oss kl 06.00

Idag skulle vi vidare från Kathmandu till Pokhara för att därifrån om två dagar flyga till utgångspunkten för vandringen. Eftersom det var tidig avfärd så sa de andra tjejerna att de skulle duscha redan på kvällen. L o jag tyckte det var bättre att göra det på morgonen. Tji fick vi för allt varmvatten var slut. Kall dusch halv sex på morgonen är jävligt uppfriskande.

Ut med resväskorna utanför rummet. Sen bar hotellpersonalen ner dem de fyra trapporna. Vi blev bortskämda hela resan. Vi fick knappt lyfta ett handtag någonstans förrän på flygplatsen på avresedagen.

Väskorna stuvades in i minibussen längst bak. Nu hade vi vår huvudguide Netra med oss. Inga bilbälten. Trångt och varmt. Nu började äventyret på riktigt.

Slingrande vägar. Ömsom asfalt, grus och gropar. Det kändes som bussen saknade fjädring helt och hållet. Höll bitvis krampaktigt i stången framför mig. Satt längst fram vid dörren ut. Tack o lov för att M hade på förslag att vi skulle stanna vid templet i Manakamana Darshan. Det låg ungefär halvvägs till Pokhara.

Skönt att få kliva ur bussen och att få lätta på trycket efter tre timmars färd. Först toakö och sen kö för linbanetur upp till templet. I kön var det en glad nepalesiska som målade alla våra ansikten. För idag var det nämligen vattenfestival. Barnen kastade ballonger innehållande rosafärgat vatten på varandra och bilar. Till och med djuren fick rosa färg på sig. Sen sa alla glatt ”Happy Holy” till varann. Vi klarade oss med ansiktsmålning.

Holy shit! Va brant och hög linbanan var. Okej den var byggd 1998 av japaner. Den borde hålla. Det var en hissnande känsla att åka upp. Hur skulle det inte kännas att åka ner? Vi kom upp lagom till att linbanepersonalen tog lunchpaus till klockan två.

Alla nepaleser var uppklädda, vuxna som barn. Detta tempel var hinduiskt och byggt till gudinnan Bhagwatis ära. Enligt hinduisk mytologi belönar gudinnan sina besökare med att uppfylla deras önskemål. Missade tack o lov att de offrade levande getter till hennes ära.

Kön för att åka ner var lååååååååååååång. Ja vad gör vår guide Netra? Han fixar så vi får gå före. Det var inte populärt bland ortsbefolkningen. För att inte skapa lynchstämning så blandades vi med övriga, 2 av oss och 4 nepaleser i varje linbanevagn. Men det var sura miner och vi kände oss lite illa till mods, samtidigt som vi ville komma fram till hotellet i Pokhara någon gång. Att åka ner gav en hissnande berg o dalbane-känsla i magen.

Lunch intogs nere vid linbanestationen, där fanns en ute servering. En grupp indier gick förbi oss för att ha picnick ner vid stranden. De åt fortare än oss och när de gick förbi oss på vägen tillbaka så blev det helt plötsligt vår tur att vara fotomodeller. De kom fram och ville bli fotograferade bredvid oss.

Dags att hoppa in i bussen och vila på maten. Vila hahahahaa mera krampaktig hållande i stången. Tur att det bara var halva vägen kvar och tack vare festivalen inte speciellt mycket trafik.

Hotell Tulsi i Pokhara. Större rum och varmvatten i duschen, yes!!! Pokhara är som en semesterort vid medelhavet.  Den består av en huvudgata, en strandpromenad, restauranger, caféer, trekkingaffärer, souvenirer, hantverk, paschminakläder och sjalar samt mycket mycket mer. 

Dagen avslutades med att alla åt middag tillsammans. Sov riktigt bra. Inga skällande hundar eller tutande bilar.

2014-03-15

Lördag morgon.

L och jag var först ner till frukost. För mig som försöker undvika mjölkprotein och gluten fick det bli stekt potatis med lök och paprika, stekta tomater och hårdkokt ägg. Sen fanns det färsk papaya. Mangojuice och te. Mycket gott!

Idag utflyktsdags. Bussfärd först till Nepals största Stupa. Det är en kupolliknande byggnad som rymmer ett reliksskrin.

Ovanpå relikerna står den så kallade stjälken som går genom halvsfärens topp och slutar i en spira som består av ett antal ringar och så kallade parasoller. Byggnaden ska symbolisera universum och Buddhas upplysta sinne. (källa Wikipedia)

Det visade sig att bästa vägen dit var avstängd pga vägarbete. Så det blev till att åka små, smala vägar. En spännande upplevelse. Det som slog mig var att alla försökte ta hänsyn. Ingen blev arg om någon annan blockerade vägen.

Framme vid den buddistiska helgedomen blev vi varse om de lösgående aporna. Alltså ingen mat i handen, för då kunde vi snabbt räkna med att bli av med den. Aporna var heliga. Sägnen säger att de ”utvecklats” från Buddhas hårlöss.

Runt Stupan fanns bönerullar. Tusen böner i en rulle. Man skulle få dem i rörelse för att få sina böner ”lästa”. Det finns knep för allt. Böneflaggor överallt. Hittade beskrivning på sajten ”Moderjord”.

I över tusen år har tibetaner sytt och hängt upp böneflaggor. Flaggorna är av tyg, och representerar de fem elementen / Fem Buddha familjerna. Färgerna är blå, vit, röd, grön och gul. Tibetaner anser att hängande av böneflaggor ger kärleksfull omtanke, fred, medkänsla och visdom. Häng gärna flaggorna i din trädgård eller i ditt hem.
Eftersom symboler och mantran på böneflaggor är heliga, bör de behandlas med respekt. De bör inte placeras på marken eller användas på kläder. Gamla böneflaggor ska enligt tradition brännas.

Färgerna:
* Blå (symboliserar himmel / utrymme)
* Vit (symboliserar luft / vind)
* Röd (symboliserar eld)
* Grön (symboliserar vatten)
* Gul (symboliserar jorden)

Böneflaggor är ett underbart sätt att uttrycka kärlek, tillgivenhet, tacksamhet och hyllning till livet, naturen, lärare, familj och vänner.

Med andra ord viktigt inslag för Nepals buddister. Nu är de flesta i Nepal hinduer, speciellt i de större städerna. Så vi begav oss till Patan en stad precis ”vägg i vägg” med Kathmandu. Patan, Bhaktapur och Kathmandu var tidigare tre jämbördiga kungadömen. Sen blev Kathmandu huvudstaden.

I Patan besökte vi ett hinduiskt tempelområde Durbur square. Varje gud hade ett eget tempel. Det fanns en jättefin innergård med vackra blommor. Massor med snidade trädetaljer. Kan inte låta bli att undra hur lång tid det tagit att iordningställa alla dessa byggnader?

Sen var det dags för en välbehövlig lunch i det vackra, varma vädret. Vi trängde ihop oss runt två bord uppe på en takterass med utsikt över Durbur Square. Jag åt grönsakskorma med ris. Starkt och gott.

Vår guide Rajiv undrade om vi ville titta i affärer eller åka tillbaka? Stärkta av lunch då fanns det energi för shopping! Han tog oss till en exklusiv sjalaffär, som var ”fairtrade”. Jag köpte två sjalar, en till mamma och en min ex-svärmor samt tittade på en åt mig själv. Men blev dumsnål och lät bli att köpa den.

Vi gick vidare till en smyckeaffär, men här blev det bara ögonshopping. Dags att åka tillbaka till hotellet.

Upp med inköpen på rummet, sen ut på Thamels gator igen. Mera shopping. Kulspetspenna, skrivböcker, en pocket av Paulo Coelho på engelska, mera dricka och godis.

Gemensam fika på en mysig innergård. A bjöd på fikabrödet. Här började mitt syndande. Jag som vanligtvis undviker tillsatt socker och gluten. Alla principer föll som en fura. Åt jättegod äppelmuffins och drack jasminte. En rar amerikanska erbjöd sig att fotografera oss.

Dags att vila fötterna på hotellet och stuva om grejor inför morgondagens bussfärd till Pokhara. Middag intogs på en thairestaurang. Strömmen gick mitt i alltihopa. I köket gick reservaggregatet igång. Vi som satt ute fick levande ljus till bordet. Mysigt.

Om jag hade vetat allt du gjort i Nepal hade du inte fått åka, sa min 75-åriga mamma när hon fått se fotona från Nepal och hört mig berätta om mina upplevelser. Som tur är så kan inte mammor bestämma över snart 47-åriga döttrar.

Mamma och pappa skjutsade mig till pendeltåget torsdagen den 13:e mars, dagen D.

Efter stora kramen var det äntligen dags att börja resan. Baxade upp den tunga resväskan i tågvagnen och ockuperade ett två säte för egen del. Hann sitta och filosofera till Rönninge, sen ringde kollegan och undrade över en grej på jobbet. Shit i stressen hade jag missat att fixa en sak. Inget att göra mer än att instruera henne vad jag missat.

Framme i huvudstaden. Rygga på ryggen, rullande resväska (tack och lov mtp vikten) och en strandbag, som fick agera handväska. Bestämde mig för att ta flygbussen till Arlanda. Kändes overkligt att vara på väg. Väl framme hittade jag mina medresenärer på en gång. En dam saknades. K ringde E. Va ska vi åka idag? E satt hemma i Skövde i godan ro. Hon fick bråttom att ringa resebyrån. Det ordnade sig. Hon kom dagen därpå med H och M.

Vi andra checkade in och tog oss till gaten. Därefter lite lunch. Melon och skinksallad.

Oj vilket stort plan! Nio säten på en rad, alltså tre gånger tre. Egen skärm i stolsryggen framför. Gratis film, hoppsan. Såg "Philomenia" och "Frost" på vägen till Doha, Qatar. Fick god ratatouille med ris till middag. Resan blev tyst för damerna bredvid mig pratade ryska tror jag.

Doha, vilken stor flygplats! Det tog tio minuter med buss från planet till terminalen. Missade tax-freen helt och hållet. Köpte bara vatten och försökte vila. Superglad över kompressionsstrumporna. Fem timmars väntan inget vidare, men kul att titta på alla andra turister. Allt från tjejer i korta shorts och flip-flop till arabiska herrar med vit ”nattskjorta” och huvudduk.

Dags att gå ombord mot Kathmandu. Mera mat. Två unga nepalesiska pojkar delade rad med mig. Försökte sova, rätt hopplöst. Var ju så spänd av förväntan.

Pram välkomnade oss. Vi fick kransar av tagetes runt halsen. Min hamnade i knät pga doften. Ögonen tårades. Bagaget lastades på minibussen. Trots tröttheten var jag på helspänn. Massor med intryck. Människorna, trafiken, husen ja allt. Ett evinnerligt tutande överallt. Motorcyklister överallt.

Vid hotellet satte vi oss på uteplatsen. Det serverades dryck, fresh lemonsoda. Pram hjälpte oss att växla pengar. Vi blev indelade rumsvis. Jag och L kom att dela både rum och tält hela resan. Rummen var på fjärde våningen. Bara att träna trappgång. Om jag då hade vetat hur nyttigt det var  . . .

  Ganesha vakar över hotell Harati, Thamel Kathmandu.

Lunch fick bli på hotellet. Första portionen av linssås med ris. Vi fick våra rupier. Upp på rummet en snabbis, sen ut på Thamels gator med H som guide. Hon hade varit i Nepal tidigare.

Här gällde det att passa sig för cykeltaxina, motorcyklisterna och bilarna. Vänstertrafik till på råga på allt. Fast det märktes inte av på Thamels trånga gator. Paschminasjalar, kläder, vandringstillbehör, väskor, klangskålar, souvenirer varthän man såg. Däremellan restauranger, hotell och caféer.

Handlade mango- och äppeljuice på en supermarket. Det blev en av favoritaffärerna. På två plan hade man inrymt det mesta i torrvaror man kan behöva, samt mycket annat.

Det blev ingen middag den här kvällen. Ingen av oss hade ju sovit på resan, så vi la oss halv åtta på kvällen nepalesisk tid. Jag vaknade redan efter tre timmar. Hundar skällde och bilar tutade. Det blev en konstig natt.