2014-03-15

Lördag morgon.

L och jag var först ner till frukost. För mig som försöker undvika mjölkprotein och gluten fick det bli stekt potatis med lök och paprika, stekta tomater och hårdkokt ägg. Sen fanns det färsk papaya. Mangojuice och te. Mycket gott!

Idag utflyktsdags. Bussfärd först till Nepals största Stupa. Det är en kupolliknande byggnad som rymmer ett reliksskrin.

Ovanpå relikerna står den så kallade stjälken som går genom halvsfärens topp och slutar i en spira som består av ett antal ringar och så kallade parasoller. Byggnaden ska symbolisera universum och Buddhas upplysta sinne. (källa Wikipedia)

Det visade sig att bästa vägen dit var avstängd pga vägarbete. Så det blev till att åka små, smala vägar. En spännande upplevelse. Det som slog mig var att alla försökte ta hänsyn. Ingen blev arg om någon annan blockerade vägen.

Framme vid den buddistiska helgedomen blev vi varse om de lösgående aporna. Alltså ingen mat i handen, för då kunde vi snabbt räkna med att bli av med den. Aporna var heliga. Sägnen säger att de ”utvecklats” från Buddhas hårlöss.

Runt Stupan fanns bönerullar. Tusen böner i en rulle. Man skulle få dem i rörelse för att få sina böner ”lästa”. Det finns knep för allt. Böneflaggor överallt. Hittade beskrivning på sajten ”Moderjord”.

I över tusen år har tibetaner sytt och hängt upp böneflaggor. Flaggorna är av tyg, och representerar de fem elementen / Fem Buddha familjerna. Färgerna är blå, vit, röd, grön och gul. Tibetaner anser att hängande av böneflaggor ger kärleksfull omtanke, fred, medkänsla och visdom. Häng gärna flaggorna i din trädgård eller i ditt hem.
Eftersom symboler och mantran på böneflaggor är heliga, bör de behandlas med respekt. De bör inte placeras på marken eller användas på kläder. Gamla böneflaggor ska enligt tradition brännas.

Färgerna:
* Blå (symboliserar himmel / utrymme)
* Vit (symboliserar luft / vind)
* Röd (symboliserar eld)
* Grön (symboliserar vatten)
* Gul (symboliserar jorden)

Böneflaggor är ett underbart sätt att uttrycka kärlek, tillgivenhet, tacksamhet och hyllning till livet, naturen, lärare, familj och vänner.

Med andra ord viktigt inslag för Nepals buddister. Nu är de flesta i Nepal hinduer, speciellt i de större städerna. Så vi begav oss till Patan en stad precis ”vägg i vägg” med Kathmandu. Patan, Bhaktapur och Kathmandu var tidigare tre jämbördiga kungadömen. Sen blev Kathmandu huvudstaden.

I Patan besökte vi ett hinduiskt tempelområde Durbur square. Varje gud hade ett eget tempel. Det fanns en jättefin innergård med vackra blommor. Massor med snidade trädetaljer. Kan inte låta bli att undra hur lång tid det tagit att iordningställa alla dessa byggnader?

Sen var det dags för en välbehövlig lunch i det vackra, varma vädret. Vi trängde ihop oss runt två bord uppe på en takterass med utsikt över Durbur Square. Jag åt grönsakskorma med ris. Starkt och gott.

Vår guide Rajiv undrade om vi ville titta i affärer eller åka tillbaka? Stärkta av lunch då fanns det energi för shopping! Han tog oss till en exklusiv sjalaffär, som var ”fairtrade”. Jag köpte två sjalar, en till mamma och en min ex-svärmor samt tittade på en åt mig själv. Men blev dumsnål och lät bli att köpa den.

Vi gick vidare till en smyckeaffär, men här blev det bara ögonshopping. Dags att åka tillbaka till hotellet.

Upp med inköpen på rummet, sen ut på Thamels gator igen. Mera shopping. Kulspetspenna, skrivböcker, en pocket av Paulo Coelho på engelska, mera dricka och godis.

Gemensam fika på en mysig innergård. A bjöd på fikabrödet. Här började mitt syndande. Jag som vanligtvis undviker tillsatt socker och gluten. Alla principer föll som en fura. Åt jättegod äppelmuffins och drack jasminte. En rar amerikanska erbjöd sig att fotografera oss.

Dags att vila fötterna på hotellet och stuva om grejor inför morgondagens bussfärd till Pokhara. Middag intogs på en thairestaurang. Strömmen gick mitt i alltihopa. I köket gick reservaggregatet igång. Vi som satt ute fick levande ljus till bordet. Mysigt.

Om jag hade vetat allt du gjort i Nepal hade du inte fått åka, sa min 75-åriga mamma när hon fått se fotona från Nepal och hört mig berätta om mina upplevelser. Som tur är så kan inte mammor bestämma över snart 47-åriga döttrar.

Mamma och pappa skjutsade mig till pendeltåget torsdagen den 13:e mars, dagen D.

Efter stora kramen var det äntligen dags att börja resan. Baxade upp den tunga resväskan i tågvagnen och ockuperade ett två säte för egen del. Hann sitta och filosofera till Rönninge, sen ringde kollegan och undrade över en grej på jobbet. Shit i stressen hade jag missat att fixa en sak. Inget att göra mer än att instruera henne vad jag missat.

Framme i huvudstaden. Rygga på ryggen, rullande resväska (tack och lov mtp vikten) och en strandbag, som fick agera handväska. Bestämde mig för att ta flygbussen till Arlanda. Kändes overkligt att vara på väg. Väl framme hittade jag mina medresenärer på en gång. En dam saknades. K ringde E. Va ska vi åka idag? E satt hemma i Skövde i godan ro. Hon fick bråttom att ringa resebyrån. Det ordnade sig. Hon kom dagen därpå med H och M.

Vi andra checkade in och tog oss till gaten. Därefter lite lunch. Melon och skinksallad.

Oj vilket stort plan! Nio säten på en rad, alltså tre gånger tre. Egen skärm i stolsryggen framför. Gratis film, hoppsan. Såg "Philomenia" och "Frost" på vägen till Doha, Qatar. Fick god ratatouille med ris till middag. Resan blev tyst för damerna bredvid mig pratade ryska tror jag.

Doha, vilken stor flygplats! Det tog tio minuter med buss från planet till terminalen. Missade tax-freen helt och hållet. Köpte bara vatten och försökte vila. Superglad över kompressionsstrumporna. Fem timmars väntan inget vidare, men kul att titta på alla andra turister. Allt från tjejer i korta shorts och flip-flop till arabiska herrar med vit ”nattskjorta” och huvudduk.

Dags att gå ombord mot Kathmandu. Mera mat. Två unga nepalesiska pojkar delade rad med mig. Försökte sova, rätt hopplöst. Var ju så spänd av förväntan.

Pram välkomnade oss. Vi fick kransar av tagetes runt halsen. Min hamnade i knät pga doften. Ögonen tårades. Bagaget lastades på minibussen. Trots tröttheten var jag på helspänn. Massor med intryck. Människorna, trafiken, husen ja allt. Ett evinnerligt tutande överallt. Motorcyklister överallt.

Vid hotellet satte vi oss på uteplatsen. Det serverades dryck, fresh lemonsoda. Pram hjälpte oss att växla pengar. Vi blev indelade rumsvis. Jag och L kom att dela både rum och tält hela resan. Rummen var på fjärde våningen. Bara att träna trappgång. Om jag då hade vetat hur nyttigt det var  . . .

  Ganesha vakar över hotell Harati, Thamel Kathmandu.

Lunch fick bli på hotellet. Första portionen av linssås med ris. Vi fick våra rupier. Upp på rummet en snabbis, sen ut på Thamels gator med H som guide. Hon hade varit i Nepal tidigare.

Här gällde det att passa sig för cykeltaxina, motorcyklisterna och bilarna. Vänstertrafik till på råga på allt. Fast det märktes inte av på Thamels trånga gator. Paschminasjalar, kläder, vandringstillbehör, väskor, klangskålar, souvenirer varthän man såg. Däremellan restauranger, hotell och caféer.

Handlade mango- och äppeljuice på en supermarket. Det blev en av favoritaffärerna. På två plan hade man inrymt det mesta i torrvaror man kan behöva, samt mycket annat.

Det blev ingen middag den här kvällen. Ingen av oss hade ju sovit på resan, så vi la oss halv åtta på kvällen nepalesisk tid. Jag vaknade redan efter tre timmar. Hundar skällde och bilar tutade. Det blev en konstig natt.