Vaknade av mig själv. Soligt ute. Svettigt i sovsäcken. Urrigt att ta sig ur den. Fram med savetter för snabb "vandrardusch" innan killarna skulle komma med morgontet. Varje morgon klockan halv sju fick vi te på "sängen". Sen kom de med tvättbaljor och varmt vatten. Fast oftast körde de flesta savetter. På med de kalla och lätt fuktiga vandrarkläderna. Hungrig! Ska bli gott med frukost.

Fick risgröt med russin och cashewnötter till frukost. Till de andras förskräckelse klickade jag i jordnötssmör istället för sylt. Jag kan äta jordnötssmör(obs osockrad) till allt. Sen fick det bli kokt ägg. Tog ett extra ägg att ha som mellis på vägen. Hade även ett äpple kvar sen gårdagens frukost.

Hade även bunkrat upp med nötblandning och torkade tranbär hemifrån. Sen hade jag köpt torkad mango i Pokhara. Det är så himla gott. Blev jätteglad över att hitta det på Ica häromdagen.

Alla klara samlade utanför. Dags att gå. Undra vad vi skulle få se idag? Några hundra meter genom byn, sen kom vi ner till en flodbädd. Stenigt och ibland små bäckar med träslanor eller brädor att gå över. Dags att hålla balansen, inte en av mina styrkor. Men med kängor gick det hyfsat. Självkänslan steg. Fast ibland kändes det säkrare att vada rakt över.

Sen kunde vi lämna floden för skog. En liten brant att ta sig upp till stigen. Fick hjälp av Sucra att komma upp. Kunde inte hjälpa att tänka "det här går skogen, han orkar inte. Jag är ju dubbelt så stor". Det gick! Å va skönt att få gå skogsstig och slippa stenen. Jobbigare dock för nu började det gå uppför och nerför, men skönt med skugga och mjuk stig. Vi kom även ut över öppen mark och vi gick förbi några hus. Här delade L frikostigt med sig av sina Mariekex till tre barn.

Mera flodbotten att gå över. Vid sidan om alla dessa vackra berg med snötäckta toppar. Det kändes som overkliga kulisser, så vackert.

Lite jobbiga backar. Det fick bli drickapaus i en by. Vatten och coca-cola inhandlades. Solen hade börjat gassa eller hade jag fått upp värmen tro?

Två hängbroar korsades. Båda i metall. Den ena såg lite rostig och tillbucklad ut. Kan lugnt säga att det gick fort och med blicken fäst rakt fram.

Vi gick förbi en skola. Delade ut ett paket blyertspennor till en dam som verkade vara en lärare.

Lunch vid ett vandrarhem utmed vägen i skolbyn. Passade på att byta till torra strumpor.

God varm citronjuice serverades. Vi stod ute på baksidan och drack. Hmm regndroppar. Nej snälla säg att det inte är sant. Fick nog av regn igår.

Mat på bordet. Nudelsoppa med mangold, Sen fick vi stekt salami, potatis, blomkål och pizzabitar med grönsaker på.

Bilväg några kilometer, sen en hängbro till. Stigen ner till den var smal och brant. Faktiskt läskigare än själva bron.

Jaha regn och åska. Regnponchon på. Den fick betalade sig under resan vill jag påstå. Ett väl använt plagg.

Vi tog skydd i vandringspasskontrollantens kontor. Det ösregnade. Tälta? Någon som är intresserad? Nja. Vi skulle få sova en natt till på vandrarhem. Regnet lättade lite, men åskan rungade. Vandrarhemmet var tydligen nära så Netra tyckte vi kunde röra på oss.

Vitt hus blåa dörrar. Rummen låg en trappa upp från matsalen och på baksidan. Trappsvängen till rumskorridoren var livsfarlig. Mittemot toabyggnaden stod ett jättevackert citronträd fullt med frukt.

Alla trängdes och valde rum. Jag gick längst in i korridoren. Men vänta en hårig svans for in under en av sängarna. Vad var det? Hade ingen större lust att titta efter vad det var. Ville inte riskera att bli biten. Vi tog det rummet närmast utgången. Troligtvis det kallaste rummet. Mig gjorde det inget för min sovsäck var väldigt varm. L däremot sov med dubbla klädlager och mössa den natten.

Killarna kom med em fikat upp till rummen. Idag fick det bli varm choklad med en kapsyl rom för att bli lite varm. Inte mycket att sysselsätta sig med. Vi vässade pennor och jag skrev dagbok. Det hördes prat och skratt från matsalen. H, L, E och K lärde Netra att spela ”Hej Knekt”. De hade kul.

Middag. Det serverades pasta med sås och friterade blomkål. Jag fick dal bat=linssoppa med ris. Frukt till efterrätt.

Tandborstningsdags. Äntligen hade det slutat att regna. Natti, natti

Tidig morgon. Färdigduschade sen igår kväll. Borsta tänder och på med vandrarkläderna. En sista koll. Allt under kontroll. Även här fick vi hjälp med resväskorna ner för trapporna. Incheckning hos portiern och kvittoskrivning. Alla på plats. Kassar med frukostlådor vi skulle ta med till Jomsom. Spänning i luften. Där väntade vi som en skolklass, ivriga att komma iväg. Vi hade fått höra att flyga med första flyget till Jomsom var bäst. Då hade man störst chans att komma iväg med tanke på det ombytliga vädret i bergen.

Bussen som skulle hämta oss och vår packning var sen. Väldigt sen! Skulle vi nu missa flyget? Nu när K näst intill hade mutat till sig biljetterna. Där kom äntligen minibussen runt hörnet. Chauffören såg rätt yrvaken ut. Snabb färd till den lilla flygplatsen. Det tog bara 10 minuter. Dags för incheckning. Tack och lov vägde de inte ryggsäcken!

Vi fick vänta lite för det var tydligen för molnigt i Jomsom. Men efter en kort stunds väntan började det hända saker. Det blev bråttom ut till planet, som tog ca 18 passagerare, en liten propellerkärra. De delade ut vadd att ha i öronen, så det skulle dämpa propellerljudet. Det här är det minsta planet jag åkt med. Satt näst längst fram. Jag kunde se in i cockpit, där den snygga ”Indiana Jones” piloten höll i spakarna. Men den här gången var faktiskt utsikten genom fönstrena mer distraherande. Alla dessa höga, häftiga, vackra snöbeklädda berg. Utsikten var helt fantastisk. Det finns inte ord. Eller kanske på tyska ”Bergtagen”?

Rätt spännande att landa, men det var ju inte första gången piloten gjort det. Ner genom molnen framträdde en liten, kort landningsbana. Första intrycket var att ha landat i en övergiven guldgrävarby. Kargt landskap, dammigt och övergivet. Undrar vad de lever av här, mer än turister? Och var var alla?

Några träffade på vid bagageutlämningen. De kom och hämtade post samt paket från flyget.

Efter vi hämtat våra väskor, som vi åter fick hjälp med att bära, så gick vi till ett vandrarhem för att äta vår medhavda frukost, mackor, äpple, ägg och dryck. Sen var det dags att se över packningen en sista gång inför dagens vandring.

Första bekantskapen med ”hål i golvet”. Helt ok bättre än förväntat. Första missen. Hade köpt toapapper i Pokhara för att ha i ryggsäcken, för det finns oftast inte på toaletterna. Vad gör jag? Jo ställer ifrån mig rullen och glömmer kvar den. Mina kompisar fick nytta av den. Som tur va så hade jag pappersnäsdukar i packningen. Och de var av bättre kvalité än nepalesiskt ultramjukt och tunt toapapper.

Samlade utanför spända av förväntan på 2800 meters höjd. Äntligen dags! Än så länge kände jag inte av höjden mer än att det spände i min vänstra bihåla. Det gick fort över.

Fem åsnor skulle bära våra väskor, sovsäckar och tält. De var jättesöta. Stackarna hade värsta koskällorna hängande runt halsen. Fattar inte vad det skulle vara bra för? Sen hade vi fem herrar som bar kökspackningen, två åsneförare och tre guider. De skulle valla oss tjejer . . .

Bim gick först, Sucra i mitten och Netra sist.  Jag tog det lugnt för att känna in höjden och med vetskapen att vi skulle gå sex timmar idag. Fortfarande en känsla av overklighet. Alla dessa vackra, höga berg, sten och vatten.

Utmed vägen fanns annat också. Vackra blommande äppelträn, små söta barn och en massa tankar i huvudet. Men ju längre vi gick så släppte tankarna på om "ska jag klara av det här" och "passar jag in i gänget". Ibland pratade vi med varandra, ibland gick vi under tystnad. K sa många gånger till oss "det ska vara er egen vandring i er egen takt".

Första anhalten var byn Marpha. Här klättrade vi uppför ett antal trappor till ett buddistiskt tempel. För första gången på vandringen så mötte vi här andra vandrare. Ett gäng koreaner. Jag passade på att tejpa stortår, annars skulle jag nog få blåsor undertill. Ena kängan klämde lite ovanför fotknölen, men det var uthärdligt och släppte dag 3. Jag hade tur, inga blåsor eller skavsår på hela vandringen. Tack Kängspecialisten för hjälp med val av kängor, Lundhags Mira!

Första lunchen. Vår kökskillar hade gått iförväg och åsnorna plus packning var på plats. Varm apelsinjuice, nudelsoppa, potatis kryddad med curry plus korv och frukt till efterrätt.

Innan jag satte mig till bords var jag bara tvungen att ”pudra näsan”. Hål i golvet gång nr 2. Efter tre timmars vandring, så var de ovana benen rätt trötta. Inte helt lätt att resa sig upp med resultat sträckning/muskelbristning i höger ljumske. Hade lust att skrika rätt ut. Fan va ont det gjorde. Nu kan jag tro på fotbollsspelare när de ligger på plan och vrider sig. Stapplade ner för trapporna gråtfärdig tänkande att nu var väl vandringsveckan körd. Som tur var så släppte det så fort vi började gå igen efter lunch.

Nu var det slut på ”fingåendet”. Ungefär vid ett-tiden började det blåsa. Sen kom duggregnet. På med regnponchon. Sen ösregnade det och åskan dundrade. Inte nog med det. Hagel smattrade mot regnponchon. Kökspersonal gick fortare än oss. Jag började bli blöt om knäna och frusen så jag ökade takten. Ända gången på vandringen som jag gick i täten. Frågade Bim om jag fick hänga på kökspersonalen. Fick okej.

Vet inte var energin kom från? Men jag gick fort som f-n för att slippa frysa. De andra kom efter. Vi skulle sova på vandrarhem i Tuckushe för det fanns inte någon bra tältplats.

Kom fram med kökskillarna. Kunde stå inomhus och vänta på de andra. Det var inget glatt hej precis. Jag hade brutit mot de sociala reglerna och inte hållit ihop med gänget. Okej bara att ta smällen.

Vi fick våra rum och kunde byta till torra kläder. L plockade fram sin romflaska. Det blev två kapsyler, en för varje ben.

Dags för eftermiddagsfika. Så blev det varje vandringsdag. Vid ankomst till ”lägret” fick vi kaffe, te eller varm choklad samt någon sorts kex/kakor.

Det var kallt i matsalen. Jag satt på mina ullvantar och hade mössa på mig inomhus. Ha nu skulle barnen se mig tänkte jag. Mössa inomhus är förbjudet hemma.

Det var några timmar kvar till middag. Hur skulle vi fördriva tiden? L suckade djupt över att hon lämnat böcker och korsordstidningar kvar i Pokhara. Det hade slutat att regna. Vi övertalade A och C att gå en sväng i byn med oss. Blött, lerigt och kobajs. En väldigt liten by. Vi fick sällskap av en hund, som följde oss i hälarna hela vägen. Inte kul han verkade lite Cujo-aktig.

Tillbaka vid vandrarhemmet. Jaha nu då? Rastlösa människor. A och jag joggade tre varv runt balustraden. Sen räckte inte krafterna. Den höga höjden tog över. Flåsade som en galning.

Några av oss gick ut på takterassen och fotade. H och E var riktigt modiga och klättrade uppför stegen gjord av en stock. Nja såg tveksamt ut. Jag höll mig nere.

Varje hustak hade ved staplat utmed takkanten. Ju högre stapel desto rikare familj enligt info.

Dags för mat. Då kom engelsmannen vi stött på i Marpha vid lunch. Vi satt ut med ett långbord. Han vid ett annat bord längre in i rummet. Det såg ut som han var kung vid eget bord och vi tanter hans undersåtar. Fortfarande kallt, så jag hade min nyinköpta dunjacka på mig. Det visade sig att H hade en likadan fast röd med gult foder. Den värmde bra.

Efter maten dags för bäddning. Det drog rejält från fönstret. Jag tog extra täcket som låg på sängen, rullade ihop det och la det som isolering mot fönstret.

Isolering ingick annars inte i husbygget. Det var "plankväggar" mellan våra rum. Allt hördes - prat, snarkningar och fisar. Men inget att bry sig i. Under en vandring får man "köpa allt". Det är väl en del av det hela?

Lyx det fanns en riktig toa med handfat och spegel på övervåningen. Det blev en nattur också. L och jag timade varann vid ett-tiden. Bara att somna om. Natti, natti