Tidig morgon. Färdigduschade sen igår kväll. Borsta tänder och på med vandrarkläderna. En sista koll. Allt under kontroll. Även här fick vi hjälp med resväskorna ner för trapporna. Incheckning hos portiern och kvittoskrivning. Alla på plats. Kassar med frukostlådor vi skulle ta med till Jomsom. Spänning i luften. Där väntade vi som en skolklass, ivriga att komma iväg. Vi hade fått höra att flyga med första flyget till Jomsom var bäst. Då hade man störst chans att komma iväg med tanke på det ombytliga vädret i bergen.

Bussen som skulle hämta oss och vår packning var sen. Väldigt sen! Skulle vi nu missa flyget? Nu när K näst intill hade mutat till sig biljetterna. Där kom äntligen minibussen runt hörnet. Chauffören såg rätt yrvaken ut. Snabb färd till den lilla flygplatsen. Det tog bara 10 minuter. Dags för incheckning. Tack och lov vägde de inte ryggsäcken!

Vi fick vänta lite för det var tydligen för molnigt i Jomsom. Men efter en kort stunds väntan började det hända saker. Det blev bråttom ut till planet, som tog ca 18 passagerare, en liten propellerkärra. De delade ut vadd att ha i öronen, så det skulle dämpa propellerljudet. Det här är det minsta planet jag åkt med. Satt näst längst fram. Jag kunde se in i cockpit, där den snygga ”Indiana Jones” piloten höll i spakarna. Men den här gången var faktiskt utsikten genom fönstrena mer distraherande. Alla dessa höga, häftiga, vackra snöbeklädda berg. Utsikten var helt fantastisk. Det finns inte ord. Eller kanske på tyska ”Bergtagen”?

Rätt spännande att landa, men det var ju inte första gången piloten gjort det. Ner genom molnen framträdde en liten, kort landningsbana. Första intrycket var att ha landat i en övergiven guldgrävarby. Kargt landskap, dammigt och övergivet. Undrar vad de lever av här, mer än turister? Och var var alla?

Några träffade på vid bagageutlämningen. De kom och hämtade post samt paket från flyget.

Efter vi hämtat våra väskor, som vi åter fick hjälp med att bära, så gick vi till ett vandrarhem för att äta vår medhavda frukost, mackor, äpple, ägg och dryck. Sen var det dags att se över packningen en sista gång inför dagens vandring.

Första bekantskapen med ”hål i golvet”. Helt ok bättre än förväntat. Första missen. Hade köpt toapapper i Pokhara för att ha i ryggsäcken, för det finns oftast inte på toaletterna. Vad gör jag? Jo ställer ifrån mig rullen och glömmer kvar den. Mina kompisar fick nytta av den. Som tur va så hade jag pappersnäsdukar i packningen. Och de var av bättre kvalité än nepalesiskt ultramjukt och tunt toapapper.

Samlade utanför spända av förväntan på 2800 meters höjd. Äntligen dags! Än så länge kände jag inte av höjden mer än att det spände i min vänstra bihåla. Det gick fort över.

Fem åsnor skulle bära våra väskor, sovsäckar och tält. De var jättesöta. Stackarna hade värsta koskällorna hängande runt halsen. Fattar inte vad det skulle vara bra för? Sen hade vi fem herrar som bar kökspackningen, två åsneförare och tre guider. De skulle valla oss tjejer . . .

Bim gick först, Sucra i mitten och Netra sist.  Jag tog det lugnt för att känna in höjden och med vetskapen att vi skulle gå sex timmar idag. Fortfarande en känsla av overklighet. Alla dessa vackra, höga berg, sten och vatten.

Utmed vägen fanns annat också. Vackra blommande äppelträn, små söta barn och en massa tankar i huvudet. Men ju längre vi gick så släppte tankarna på om "ska jag klara av det här" och "passar jag in i gänget". Ibland pratade vi med varandra, ibland gick vi under tystnad. K sa många gånger till oss "det ska vara er egen vandring i er egen takt".

Första anhalten var byn Marpha. Här klättrade vi uppför ett antal trappor till ett buddistiskt tempel. För första gången på vandringen så mötte vi här andra vandrare. Ett gäng koreaner. Jag passade på att tejpa stortår, annars skulle jag nog få blåsor undertill. Ena kängan klämde lite ovanför fotknölen, men det var uthärdligt och släppte dag 3. Jag hade tur, inga blåsor eller skavsår på hela vandringen. Tack Kängspecialisten för hjälp med val av kängor, Lundhags Mira!

Första lunchen. Vår kökskillar hade gått iförväg och åsnorna plus packning var på plats. Varm apelsinjuice, nudelsoppa, potatis kryddad med curry plus korv och frukt till efterrätt.

Innan jag satte mig till bords var jag bara tvungen att ”pudra näsan”. Hål i golvet gång nr 2. Efter tre timmars vandring, så var de ovana benen rätt trötta. Inte helt lätt att resa sig upp med resultat sträckning/muskelbristning i höger ljumske. Hade lust att skrika rätt ut. Fan va ont det gjorde. Nu kan jag tro på fotbollsspelare när de ligger på plan och vrider sig. Stapplade ner för trapporna gråtfärdig tänkande att nu var väl vandringsveckan körd. Som tur var så släppte det så fort vi började gå igen efter lunch.

Nu var det slut på ”fingåendet”. Ungefär vid ett-tiden började det blåsa. Sen kom duggregnet. På med regnponchon. Sen ösregnade det och åskan dundrade. Inte nog med det. Hagel smattrade mot regnponchon. Kökspersonal gick fortare än oss. Jag började bli blöt om knäna och frusen så jag ökade takten. Ända gången på vandringen som jag gick i täten. Frågade Bim om jag fick hänga på kökspersonalen. Fick okej.

Vet inte var energin kom från? Men jag gick fort som f-n för att slippa frysa. De andra kom efter. Vi skulle sova på vandrarhem i Tuckushe för det fanns inte någon bra tältplats.

Kom fram med kökskillarna. Kunde stå inomhus och vänta på de andra. Det var inget glatt hej precis. Jag hade brutit mot de sociala reglerna och inte hållit ihop med gänget. Okej bara att ta smällen.

Vi fick våra rum och kunde byta till torra kläder. L plockade fram sin romflaska. Det blev två kapsyler, en för varje ben.

Dags för eftermiddagsfika. Så blev det varje vandringsdag. Vid ankomst till ”lägret” fick vi kaffe, te eller varm choklad samt någon sorts kex/kakor.

Det var kallt i matsalen. Jag satt på mina ullvantar och hade mössa på mig inomhus. Ha nu skulle barnen se mig tänkte jag. Mössa inomhus är förbjudet hemma.

Det var några timmar kvar till middag. Hur skulle vi fördriva tiden? L suckade djupt över att hon lämnat böcker och korsordstidningar kvar i Pokhara. Det hade slutat att regna. Vi övertalade A och C att gå en sväng i byn med oss. Blött, lerigt och kobajs. En väldigt liten by. Vi fick sällskap av en hund, som följde oss i hälarna hela vägen. Inte kul han verkade lite Cujo-aktig.

Tillbaka vid vandrarhemmet. Jaha nu då? Rastlösa människor. A och jag joggade tre varv runt balustraden. Sen räckte inte krafterna. Den höga höjden tog över. Flåsade som en galning.

Några av oss gick ut på takterassen och fotade. H och E var riktigt modiga och klättrade uppför stegen gjord av en stock. Nja såg tveksamt ut. Jag höll mig nere.

Varje hustak hade ved staplat utmed takkanten. Ju högre stapel desto rikare familj enligt info.

Dags för mat. Då kom engelsmannen vi stött på i Marpha vid lunch. Vi satt ut med ett långbord. Han vid ett annat bord längre in i rummet. Det såg ut som han var kung vid eget bord och vi tanter hans undersåtar. Fortfarande kallt, så jag hade min nyinköpta dunjacka på mig. Det visade sig att H hade en likadan fast röd med gult foder. Den värmde bra.

Efter maten dags för bäddning. Det drog rejält från fönstret. Jag tog extra täcket som låg på sängen, rullade ihop det och la det som isolering mot fönstret.

Isolering ingick annars inte i husbygget. Det var "plankväggar" mellan våra rum. Allt hördes - prat, snarkningar och fisar. Men inget att bry sig i. Under en vandring får man "köpa allt". Det är väl en del av det hela?

Lyx det fanns en riktig toa med handfat och spegel på övervåningen. Det blev en nattur också. L och jag timade varann vid ett-tiden. Bara att somna om. Natti, natti

Vilodag före allvaret börjades med att före frukost klättra upp till hotell Tulsis takterass. Vilken underbar utsikt. Första skymten av Annapurnamassivet.

Idag var sista chansen att fixa saker före vandringen. L och A skulle inhandla regnponcho, duffelbag och sporttopp. Vi gick runt och kollade priser. Själv skulle jag ha tag i någon sorts badkläder. Jag hade ju glömt badkläder och vi skulle bada i varma källor utmed vandringsleden. Hur många affärer som helst utmed huvudgatan. Jag köpte två armband i en affär, som såg "seriös" ut. Fastnade för något som jag trodde var ametister. Rätt lustigt att det var 13 pärlor, för vi var 13 damer på resan och jag bokade resan den 13:e. Ametister anses bringa resenärer lycka och hålla tjuvar borta. Tron gör mycket för väl hemma i Sverige började färgen försvinna. Så ametisterna visade sig vara äkta plast. Fast de var en bra amulett under vandringen.

En jätteskön och varm dag. Vi bestämde oss för att sitta i skuggan vid en av restaurangerna utmed strandpromenaden. Då såg jag alla paragliders. Det såg spännande och häftigt ut. En idé började ta form i huvudet. Kanske något att prova på när vi kommit tillbaka från vandringen? L tyckte vi skulle hyra båt och ta oss över sjön till templet. Nå det fick bero, fast min plan var att flyga.

Utvilade och mätta. Nu dags för seriös shopping! L och A hade siktat in sig på en trekkingaffär, så vi gick tillbaka till den. Nu började prutandet. Damen i butiken suckade djupt, men L och A handlade ju tillsammans så hon gav sig. Jag prutade 50 rupier på ett par herrbadbyxor. Baddräkt eller bikini hade jag inte se skymten av under vår runda. Byxor med sportbh dög alldeles utmärkt.      

Vi gick även in i en bokhandel där vi köpte pennor samt ritböcker för att dela ut till barn på vägen. L köpte ballonger och hårsnoddar i en supermarket. Jag inhandlade pappersnäsdukar, så mycket bättre än nepalesernas toapapper. Köpte torkad mango och choklad.

Tillbaka till hotellet för att packa inför vandringen. Vi fick bara ha 10 kg i dufflebagarna. Tur att de inte vägde ryggsäckarna! Inte lätt att veta vad som skulle med. Men mina stavar fick stanna kvar i Pokhara. De gick inte att få ner i väskan. Jag hade ju egen sovsäck med mig. Den skulle ju också ner i väskan med allt annat. 2 ull t-shirts, 3 långärmade ull underställströjor, 2 par långkallingar av ull, vindbyxor, 1 fleecetröja, strumpor, underkläder, mössa, solhatt, ullbuff, gympadojjor och extra vantar. Javisst ja två viktiga plagg - dunjackan och regnponchon.

Sen alla hygienartiklar mm. Duffelbaggen och ryggsäcken var sprängfyllda. Så här efteråt har jag insett att min klädmängd var i lyxklass vad gäller antal. Det går att klara sig med färre plagg

Kvällens middag intogs på en restaurang med terassbalkong. Skönt att sitta utomhus. Fick bli min standardmat "fried rice with vegetables". Jag vågade inte äta kött. Att vara magsjuk under vandringen skulle inte ha varit kul. Det blev en tidig kväll med tanke på att bussen skulle hämta oss kl 06.00

Idag skulle vi vidare från Kathmandu till Pokhara för att därifrån om två dagar flyga till utgångspunkten för vandringen. Eftersom det var tidig avfärd så sa de andra tjejerna att de skulle duscha redan på kvällen. L o jag tyckte det var bättre att göra det på morgonen. Tji fick vi för allt varmvatten var slut. Kall dusch halv sex på morgonen är jävligt uppfriskande.

Ut med resväskorna utanför rummet. Sen bar hotellpersonalen ner dem de fyra trapporna. Vi blev bortskämda hela resan. Vi fick knappt lyfta ett handtag någonstans förrän på flygplatsen på avresedagen.

Väskorna stuvades in i minibussen längst bak. Nu hade vi vår huvudguide Netra med oss. Inga bilbälten. Trångt och varmt. Nu började äventyret på riktigt.

Slingrande vägar. Ömsom asfalt, grus och gropar. Det kändes som bussen saknade fjädring helt och hållet. Höll bitvis krampaktigt i stången framför mig. Satt längst fram vid dörren ut. Tack o lov för att M hade på förslag att vi skulle stanna vid templet i Manakamana Darshan. Det låg ungefär halvvägs till Pokhara.

Skönt att få kliva ur bussen och att få lätta på trycket efter tre timmars färd. Först toakö och sen kö för linbanetur upp till templet. I kön var det en glad nepalesiska som målade alla våra ansikten. För idag var det nämligen vattenfestival. Barnen kastade ballonger innehållande rosafärgat vatten på varandra och bilar. Till och med djuren fick rosa färg på sig. Sen sa alla glatt ”Happy Holy” till varann. Vi klarade oss med ansiktsmålning.

Holy shit! Va brant och hög linbanan var. Okej den var byggd 1998 av japaner. Den borde hålla. Det var en hissnande känsla att åka upp. Hur skulle det inte kännas att åka ner? Vi kom upp lagom till att linbanepersonalen tog lunchpaus till klockan två.

Alla nepaleser var uppklädda, vuxna som barn. Detta tempel var hinduiskt och byggt till gudinnan Bhagwatis ära. Enligt hinduisk mytologi belönar gudinnan sina besökare med att uppfylla deras önskemål. Missade tack o lov att de offrade levande getter till hennes ära.

Kön för att åka ner var lååååååååååååång. Ja vad gör vår guide Netra? Han fixar så vi får gå före. Det var inte populärt bland ortsbefolkningen. För att inte skapa lynchstämning så blandades vi med övriga, 2 av oss och 4 nepaleser i varje linbanevagn. Men det var sura miner och vi kände oss lite illa till mods, samtidigt som vi ville komma fram till hotellet i Pokhara någon gång. Att åka ner gav en hissnande berg o dalbane-känsla i magen.

Lunch intogs nere vid linbanestationen, där fanns en ute servering. En grupp indier gick förbi oss för att ha picnick ner vid stranden. De åt fortare än oss och när de gick förbi oss på vägen tillbaka så blev det helt plötsligt vår tur att vara fotomodeller. De kom fram och ville bli fotograferade bredvid oss.

Dags att hoppa in i bussen och vila på maten. Vila hahahahaa mera krampaktig hållande i stången. Tur att det bara var halva vägen kvar och tack vare festivalen inte speciellt mycket trafik.

Hotell Tulsi i Pokhara. Större rum och varmvatten i duschen, yes!!! Pokhara är som en semesterort vid medelhavet.  Den består av en huvudgata, en strandpromenad, restauranger, caféer, trekkingaffärer, souvenirer, hantverk, paschminakläder och sjalar samt mycket mycket mer. 

Dagen avslutades med att alla åt middag tillsammans. Sov riktigt bra. Inga skällande hundar eller tutande bilar.

2014-03-15

Lördag morgon.

L och jag var först ner till frukost. För mig som försöker undvika mjölkprotein och gluten fick det bli stekt potatis med lök och paprika, stekta tomater och hårdkokt ägg. Sen fanns det färsk papaya. Mangojuice och te. Mycket gott!

Idag utflyktsdags. Bussfärd först till Nepals största Stupa. Det är en kupolliknande byggnad som rymmer ett reliksskrin.

Ovanpå relikerna står den så kallade stjälken som går genom halvsfärens topp och slutar i en spira som består av ett antal ringar och så kallade parasoller. Byggnaden ska symbolisera universum och Buddhas upplysta sinne. (källa Wikipedia)

Det visade sig att bästa vägen dit var avstängd pga vägarbete. Så det blev till att åka små, smala vägar. En spännande upplevelse. Det som slog mig var att alla försökte ta hänsyn. Ingen blev arg om någon annan blockerade vägen.

Framme vid den buddistiska helgedomen blev vi varse om de lösgående aporna. Alltså ingen mat i handen, för då kunde vi snabbt räkna med att bli av med den. Aporna var heliga. Sägnen säger att de ”utvecklats” från Buddhas hårlöss.

Runt Stupan fanns bönerullar. Tusen böner i en rulle. Man skulle få dem i rörelse för att få sina böner ”lästa”. Det finns knep för allt. Böneflaggor överallt. Hittade beskrivning på sajten ”Moderjord”.

I över tusen år har tibetaner sytt och hängt upp böneflaggor. Flaggorna är av tyg, och representerar de fem elementen / Fem Buddha familjerna. Färgerna är blå, vit, röd, grön och gul. Tibetaner anser att hängande av böneflaggor ger kärleksfull omtanke, fred, medkänsla och visdom. Häng gärna flaggorna i din trädgård eller i ditt hem.
Eftersom symboler och mantran på böneflaggor är heliga, bör de behandlas med respekt. De bör inte placeras på marken eller användas på kläder. Gamla böneflaggor ska enligt tradition brännas.

Färgerna:
* Blå (symboliserar himmel / utrymme)
* Vit (symboliserar luft / vind)
* Röd (symboliserar eld)
* Grön (symboliserar vatten)
* Gul (symboliserar jorden)

Böneflaggor är ett underbart sätt att uttrycka kärlek, tillgivenhet, tacksamhet och hyllning till livet, naturen, lärare, familj och vänner.

Med andra ord viktigt inslag för Nepals buddister. Nu är de flesta i Nepal hinduer, speciellt i de större städerna. Så vi begav oss till Patan en stad precis ”vägg i vägg” med Kathmandu. Patan, Bhaktapur och Kathmandu var tidigare tre jämbördiga kungadömen. Sen blev Kathmandu huvudstaden.

I Patan besökte vi ett hinduiskt tempelområde Durbur square. Varje gud hade ett eget tempel. Det fanns en jättefin innergård med vackra blommor. Massor med snidade trädetaljer. Kan inte låta bli att undra hur lång tid det tagit att iordningställa alla dessa byggnader?

Sen var det dags för en välbehövlig lunch i det vackra, varma vädret. Vi trängde ihop oss runt två bord uppe på en takterass med utsikt över Durbur Square. Jag åt grönsakskorma med ris. Starkt och gott.

Vår guide Rajiv undrade om vi ville titta i affärer eller åka tillbaka? Stärkta av lunch då fanns det energi för shopping! Han tog oss till en exklusiv sjalaffär, som var ”fairtrade”. Jag köpte två sjalar, en till mamma och en min ex-svärmor samt tittade på en åt mig själv. Men blev dumsnål och lät bli att köpa den.

Vi gick vidare till en smyckeaffär, men här blev det bara ögonshopping. Dags att åka tillbaka till hotellet.

Upp med inköpen på rummet, sen ut på Thamels gator igen. Mera shopping. Kulspetspenna, skrivböcker, en pocket av Paulo Coelho på engelska, mera dricka och godis.

Gemensam fika på en mysig innergård. A bjöd på fikabrödet. Här började mitt syndande. Jag som vanligtvis undviker tillsatt socker och gluten. Alla principer föll som en fura. Åt jättegod äppelmuffins och drack jasminte. En rar amerikanska erbjöd sig att fotografera oss.

Dags att vila fötterna på hotellet och stuva om grejor inför morgondagens bussfärd till Pokhara. Middag intogs på en thairestaurang. Strömmen gick mitt i alltihopa. I köket gick reservaggregatet igång. Vi som satt ute fick levande ljus till bordet. Mysigt.

Om jag hade vetat allt du gjort i Nepal hade du inte fått åka, sa min 75-åriga mamma när hon fått se fotona från Nepal och hört mig berätta om mina upplevelser. Som tur är så kan inte mammor bestämma över snart 47-åriga döttrar.

Mamma och pappa skjutsade mig till pendeltåget torsdagen den 13:e mars, dagen D.

Efter stora kramen var det äntligen dags att börja resan. Baxade upp den tunga resväskan i tågvagnen och ockuperade ett två säte för egen del. Hann sitta och filosofera till Rönninge, sen ringde kollegan och undrade över en grej på jobbet. Shit i stressen hade jag missat att fixa en sak. Inget att göra mer än att instruera henne vad jag missat.

Framme i huvudstaden. Rygga på ryggen, rullande resväska (tack och lov mtp vikten) och en strandbag, som fick agera handväska. Bestämde mig för att ta flygbussen till Arlanda. Kändes overkligt att vara på väg. Väl framme hittade jag mina medresenärer på en gång. En dam saknades. K ringde E. Va ska vi åka idag? E satt hemma i Skövde i godan ro. Hon fick bråttom att ringa resebyrån. Det ordnade sig. Hon kom dagen därpå med H och M.

Vi andra checkade in och tog oss till gaten. Därefter lite lunch. Melon och skinksallad.

Oj vilket stort plan! Nio säten på en rad, alltså tre gånger tre. Egen skärm i stolsryggen framför. Gratis film, hoppsan. Såg "Philomenia" och "Frost" på vägen till Doha, Qatar. Fick god ratatouille med ris till middag. Resan blev tyst för damerna bredvid mig pratade ryska tror jag.

Doha, vilken stor flygplats! Det tog tio minuter med buss från planet till terminalen. Missade tax-freen helt och hållet. Köpte bara vatten och försökte vila. Superglad över kompressionsstrumporna. Fem timmars väntan inget vidare, men kul att titta på alla andra turister. Allt från tjejer i korta shorts och flip-flop till arabiska herrar med vit ”nattskjorta” och huvudduk.

Dags att gå ombord mot Kathmandu. Mera mat. Två unga nepalesiska pojkar delade rad med mig. Försökte sova, rätt hopplöst. Var ju så spänd av förväntan.

Pram välkomnade oss. Vi fick kransar av tagetes runt halsen. Min hamnade i knät pga doften. Ögonen tårades. Bagaget lastades på minibussen. Trots tröttheten var jag på helspänn. Massor med intryck. Människorna, trafiken, husen ja allt. Ett evinnerligt tutande överallt. Motorcyklister överallt.

Vid hotellet satte vi oss på uteplatsen. Det serverades dryck, fresh lemonsoda. Pram hjälpte oss att växla pengar. Vi blev indelade rumsvis. Jag och L kom att dela både rum och tält hela resan. Rummen var på fjärde våningen. Bara att träna trappgång. Om jag då hade vetat hur nyttigt det var  . . .

  Ganesha vakar över hotell Harati, Thamel Kathmandu.

Lunch fick bli på hotellet. Första portionen av linssås med ris. Vi fick våra rupier. Upp på rummet en snabbis, sen ut på Thamels gator med H som guide. Hon hade varit i Nepal tidigare.

Här gällde det att passa sig för cykeltaxina, motorcyklisterna och bilarna. Vänstertrafik till på råga på allt. Fast det märktes inte av på Thamels trånga gator. Paschminasjalar, kläder, vandringstillbehör, väskor, klangskålar, souvenirer varthän man såg. Däremellan restauranger, hotell och caféer.

Handlade mango- och äppeljuice på en supermarket. Det blev en av favoritaffärerna. På två plan hade man inrymt det mesta i torrvaror man kan behöva, samt mycket annat.

Det blev ingen middag den här kvällen. Ingen av oss hade ju sovit på resan, så vi la oss halv åtta på kvällen nepalesisk tid. Jag vaknade redan efter tre timmar. Hundar skällde och bilar tutade. Det blev en konstig natt.

Köpte sporttights på vägen hem från jobbet. Något åtsittande. Tänkte att de blir bra kompressionsbyxor på flyget och bussresan i Nepal. Började kännas som klädpusselbitarna äntligen började falla på plats. Allt inklusive metallflaska, termos, duffelbag och sovsäck nerknölat i resväskan, i ryggsäcken och handväskan(=stor bag).

Men när jag vägde allt fick jag hicka. Tillsammans 26 kilo. Sex kilo för mycket enligt Nepals inrikesflyg. Har sett ut kläder som inte ska följa med hem. Men kan jag bli av med 6 kilo innan flygresan mellan Pokhara och Kathmandu? Får nog ta Kerstins erbjudan att samväga med henne. Jag är helt enkelt inte en van vandringspackare.

Nu är det dags att fetta in kängorna inför imorgon. Skjuts av mamma och pappa till pendeln, sen Arlandaexpress. Nu är det bara timmar kvar . . .

Vid lunch suckade en av mina kollegor när hon tittade på min matlåda och sa:

- Tänk om jag kunde äta lika nyttigt som du. Vad äter man i Nepal?

Varpå jag svarade med ett leende:

-Linser och ris.

-Ja då kommer du att klara dig. Jag skulle inte göra det.

Japp helt klart. För en gångs skull så åker jag till ett land, där maten troligtvis passar mig. Men nu är jag ju inte så nyttig alltid. På vägen hem från föräldrarmötet blev det en sväng till ICA Maxi för att fixa Tigerbalsam. Det blev visst en bit choklad med chili och mandlar. Mmmm gott!

Det är skönt att vara 40+ snart 50. Det är inte så pretantiöst längre. Det är helt klart lättare att vara sig själv. En kompis skrev i ett mejl idag att hon tycker att jag är tuff som åker. Det återstår att se? Det är helt klart en utmaning. Bara att "gå på toa" i naturen. Ha myror överallt, kissa ner sina byxor av misstag eller i värsta fall se en kobra på vägen kommer att vara små trappsteg framåt i livet. Kompisen som skrev ska förresten cykla tjejvättern. Sitta på en cykelsadel i 10 timmar. Det är också tufft. Vi har alla våra små trappsteg som vi vill övervinna och känna oss som Bröderna Lejonhjärta. De är olika för alla. Bara vi tar ett då och då, så vår självkänsla stärks.

Det var ju inte meningen att jag från början skulle tälta eller vandra utan vilodagar. Men nu blev det så och det kanske är just min karma att utsätta mig för det? Och gå styrkt ur det samt kanske hitta en helt ny värld?

Resfeber frågar alla omtänksamt om. Idag är den på noll. Men imorgon kväll ligger den på topp. Det känns som det snart är julafton :-)!

Kollar alla vädersajter jag kan. Nu verkar det helt plötsligt bli 25 grader varmt i både Kathmandu och Pokhara. Men i Jomsom där vandringen ska börja, där kan det både regna, åska och snöa. Imorgon vaxar jag kängorna och sen ett lager till på onsdag kväll. Det verkar som om regnponchon tyvärr kommer till användning.

Allt småkrafs som tabletter, toalettsaker och kameror mm är klart och avprickat. Resväskan verkar OK efter två rökelseomgångar. I värsta fall så åker jag fast i tullen för att de tror att det luktar joint om väskan. Fick idag reda på att inrikesflyget bara tar 20 kg och det inkl handbagaget. Stor suck. Mejl konversation med Tant Grön. Hon sa att vi kunde lämna grejor i Kathmandu också,puuuuuh.

Imorgon får hjärnan vila en stund. Middag med äldsta sonen och föräldrarmöte om studenten. Hem och diska. Onsdag blir det full fart. Nu sova!